Jag tillbringar sommaren i Estland. Här föddes min mamma efter första världskriget. Vi besöker familjens gård utanför Martna, nära Haapsalu. Gården med ladorna, det fina bostadshuset med glasverandan, mammas björk och de böljande åkrarna med råg och havre.

1939 beseglades Estlands öde, tillsammans med Lettlands och Litauens, genom Molotov-Ribbentrop-pakten och det tillägg som delade upp Europa mellan Sovjetunionen och Nazityskland. Detsamma gällde det som nu utgör västra Ukraina. Det ödet kunde också ha blivit Finlands.

1940 ockuperades Estland av Sovjet och gav sig mer eller mindre utan strid, bedömningen var att Sovjetmakten var helt överlägsen och ett blodbad till ingen nytta skulle bli följden. Istället försökte Estlands sändebud i väst att få stöd för sin sak, bland annat i London, men som det visade sig till ingen nytta. Dörrarna var stängda, Estland och de andra lämnade åt sitt öde. Finland, däremot, försvarade sig med våld, finska vinterkriget blev grymt och blodigt, liksom fortsättningskriget.

Efter Andra världskriget stod det klart att Finland – om än med en vänskaps-och biståndspakt med Sovjetunionen som beskar Finlands suveränitet och förlusten av Karelen – bevarat sin frihet, medan Estland förlorat sin. Det felslut som omvärlden tog sin tillflykt till för att hålla insikten om att makt ofta är rätt och rå styrka härskar i det internationella systemet stången var att de som angreps och offrades ”förtjänade” sitt öde, medan den som mot förmodan klarade att slå tillbaka likaså ”förtjänade” sin frihet.

Hade Estland fått mer hjälp utifrån om man liksom Finland tagit till vapen för att försvara sig mot angriparen? Det är inte omöjligt. Estlands agerande togs till intäkt för att Ryssland ändå hade en slags rätt till landet, att de baltiska staternas frihet under tiden mellan krigen var tillfällig, bara en respit medan Ryssland – nu Sovjet – skulle växa sig starkt igen och begära dem tillbaka. Så skedde också 1939. Att Estland ville spara människoliv och trodde på en internationell ordning där även de små och svagare kan räkna med hjälp ledde inte till förståelse utan till något som närapå liknade förakt. När Estland på nytt frigjorde sig från Ryssland 1991 blev därför dess främsta prioritet NATO-medlemskap. Inga fromma förhoppningar utan ömsesidigt bindande utfästelser, inför den dag Ryssland växt sig starkt igen.

I dag är det istället ett NATO-löst Ukraina som strider mot ett Ryssland som stöder separatisterna i Ukrainas östra delar. Märkligt nog möts emellertid inte Ukrainas väpnade kamp med den beundran som en gång vederfors Finland. Föreställningar om att Ukraina ändå ”tillhör” Ryssland, inte är en ”riktig” stat, används återigen av de fördomsfulla och okunniga. Deras gelikar sade detsamma om Estland, Lettland och Litauen för 70 år sedan – och om Finland. Tänk så fel de hade.