Han lyckades hålla ut i åtta månader med sitt bräckliga regeringsunderlag, den spanske socialistledaren Pedro Sánchez. Men i onsdags föll budgeten i parlamentet och Sánchez valde att utlysa nyval. Det anmärkningsvärda är inte att regeringen faller, utan hur det har gått till. Viljan att förhandla med separatistregeringen i Katalonien var det som beseglade regeringens öde.

I princip var det riktigt att inleda förhandlingar med katalanerna. Självständighetskampen i den nordöstra regionen har hela tiden varit fredlig, men situationen har blivit explosiv efter den konstitutionsvidriga folkomröstningen 1 oktober 2017 och de efterföljande gripandena av ansvariga politiker. En förhandlingslösning om större självbestämmande hade varit en möjlig väg framåt men den nya katalanska ledningen har vägrat ge vika för kravet på självständighet.

Trots att förhandlingarna avbrutits, och trots att Sánchez hela tiden försäkrat att den spanska konstitutionen ska gälla, har han uppfattats som mjuk mot katalanerna. Ett möte i Barcelona i december mellan den spanska regeringen och den katalanska, följt av ett gemensamt uttalande, blev droppen för oppositionen som på inget vis vill se de två som jämbördiga parter.

Svaret från konservativa PP och Ciudadanos kom förra helgen då man kallade till en manifestation i Madrid som samlade tiotusentals under den gulröda spanska flaggan. Den uppiskade nationalismen eldar naturligtvis på motsättningarna ytterligare. Efter regeringens fall i onsdags vet nu ledningen i Katalonien att kompromissernas tid är över, att det är självständighet eller ingenting som gäller.

Samma dag, i onsdags, inleddes rättegången i Högsta domstolen mot de första av de sammanlagt tolv åtalade separatisterna. De benämns nu som ”politiska fångar”, inte bara i Barcelona utan på flera håll i Europa. ”EU blundar för politiska fångar”, skrev exempelvis den svenska EU-parlamentarikern Bodil Valero (MP) på Dagens Arena (12/2).

Det är naturligtvis trams. Ingen stat kan blunda för brott mot konstitutionen. Däremot kan man erbjuda alla medborgare i landet likvärdig service och vara lyhörd för regionala skillnader. Inte heller är det orimligt att låta dem själva besluta om sin framtid, som i Storbritannien (Skottland) eller i Kanada (Quebec). Spanien har fallerat på en rad områden gentemot Katalonien och har definitivt ett ansvar för den uppkomna situationen.

Spanien går till val igen, troligen i april, och högern tror sig kunna ta tillbaka makten. Men ingenting tyder på att det räcker med konservativa Partido Popular (som regerade ensamt 2011-2018) och center-högerpartiet Ciudadanos. Med största sannolikhet behövs också stöd från extremhögerpartiet Vox, som bildades i Andalusien och på några få månader gått från ingenting till drygt tio procent i opinionsmätningarna på riksplanet.

Vox följer samma mall som Front national i Frankrike eller Lega i Italien, med migrationskritik som huvudfråga. Det har framförts från flera håll att Spanien på något vis skulle vara immunt mot högerextremism eftersom Francodiktaturen ligger så nära i tiden. Men avsaknaden av ett sådant parti beror snarare på att PP hållit högerfanan högt med bland annat förslag om abortförbud och munkavlelag vid demonstrationer bland annat. Kopplingarna mellan Francoregimen och PP är också många och väldokumenterade. Nu har PP fallit ihop efter korruptionsskandalen förra våren och därmed blev det fritt fram.

Frågan är hur PP-ledaren Pablo Casado tänkt sig fortsättningen efter en eventuell valvinst i vår. Ska han fortsätta den ännu sköra återhämtningen av ekonomin i armkrok med opålitliga extremister, samtidigt som mullret tilltar i Katalonien? Förhandlingsvägen är stängd och ledande politiker riskerar 25-åriga fängelsestraff. Kommer till och med den dokumenterat våldsamma baskiska separatismen att väckas till liv igen?

I en orolig tid har Spanien ändå setts som något av Europas lugna hörn, trots den svåra ekonomiska krisen. Den tiden är nu förbi, på grund av en lång rad kortsiktiga politiska överväganden.