Varför har de fyra storbankerna en sådan särställning i Sverige? Vilken annan näringsverksamhet kan år efter år flytta mångmiljardbelopp från medborgarna till sina aktieägare och ändå åtnjuta statliga garantier, och dessutom få momsfrihet för sina tjänster. De senaste 30 åren har de fyra bankerna upprepade gånger spekulerat, utsatt sig för kreditrisker och misstänkts för penningtvätt. Men vinsterna fortsätter att trilla in, tack vare bolånen och avgifterna för pensionsspararna.

När försvaret måste rustas upp för 20 miljarder kronor 2022-2025 ska bankerna stå för en fjärdedel genom en ny bankskatt, meddelade regeringen i helgen. På ytan verkar det självklart. De svenska bankerna har enorma tillgångar på tre-fyra gånger landets BNP. Flera andra EU-länder har redan skatter för såväl banker som deras tjänster.

Ändå tyder det mesta på att regeringen borde låta bli bankerna. Finansminister Magdalena Andersson (S) har redan fått dra tillbaka ett förslag till bankskatt. Företrädaren Anders Borg (M) kom aldrig så långt även om han ständigt hotade med åtgärder, med motivet att ”bankvinsterna sticker i ögonen”. Men att ge sig på bankerna får alltid konsekvenser.

Bankerna har levererat något till den moderna välfärdsstaten Sverige som är svårt att mäta i pengar, nämligen förtroende. Det har byggts upp under generationer med ett finmaskigt nät av föreningsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. Drömmar har kunnat förverkligas och direktörerna i palatsen i Stockholm har man haft överseende med. ”Jag har mina affären i X-banken”, säger svensken, och sannolikt hade mamma, pappa, mormor och morfar det också. Banktillhörighet går djupare än religion och politik i Sverige.

Det är långt från sparbankstanken till bostadsspekulation och penningtvätt i östra Europa. Bankerna tycks inte vara rädda för att riskera kundernas förtroende. Politikerna däremot, är rädda om ett system vars stabilitet haft stor betydelse för välståndet. Trots Kreugerkrasch, kreditkris och finanskris är till exempel bankrusning ett okänt begrepp i Sverige. Ute i världen ser det annorlunda ut.

Det är fortfarande oklart hur den nya bankskatten ska se ut. Senast (2017) skulle arbetsgivaravgiften höjas vilket riskerade leda till fler stängda kontor ute i landet. Det är knappast aktuellt i dag med tanke på debatten om stad och land. En annan fråga gäller Nordea, som står för mer än en tredjedel av vinsterna, men vars huvudkontor numera finns i Finland.

Hur man än gör finns där en gnagande känsla av att den som ger sig på bankerna också ger sig på folket. Det kommer att bli höjda avgifter och ett något större gap mellan boräntan och sparräntan. Vem kommer folket då att straffa i sin tur? En lärdom av historien är att det inte är bankerna. Törs Socialdemokraterna fortsätta driva på för införandet av den kostsamma Familjeveckan?