Jimmie Åkessons tal i Almedalen var en lång plädering för svenska värderingar, svensk kultur och det gemensamma svenska arvet. Och så utbrast han:

"Låt oss ta tillbaka vårt land!"

Åkesson är en av svensk politiks mest drivna retoriker och säger sällan något av en slump. Almedalstalets vädjanden till försvar av folkhem och det gemensamma bästa var i själva verket en mycket tydlig markering mot just detta Sverige. För vad han och Sverigedemokraterna i själva verket strävar efter är att suggerera fram motsättningar och konflikter i syfte att splittra och skrämma.

I uttrycket "ta tillbaka vårt land" ligger nämligen outtalat både en fråga och ett svar. Från vem ska landet tas tillbaka? Från dem som inte förtjänar att vara här: de som osvenska värderingar hotar vårt land.

SD-ledarens slagord är inte ens hans eget. Det har använts i åratal av EU- och invandrarfientliga UKIP (Åkesson gratulerade också Brexit till resultatet i den brittiska folkomröstningen) och av den amerikanska nationalistiska och xenofoba Tea Partyrörelsen. I kravet på att "ta tillbaka" nationen från förmenta fiender förenas Sverigedemokraterna med sådana som Nigel Farage, den tyska AfD-ledaren Petra Frauke, Nationella frontens Marine Le Pen och Donald Trump.

Betecknande för dem och för deras stödtrupper och anhängare är övertygelsen om att befinna sig i ett kris- och krigstillstånd som är resultatet av en konspiration från eliten och etablissemanget. "Vanligt" hårt arbetande folk har svikits och övergivits. Det är nu dags att ansluta sig till en befrielserörelse och - just det - ta tillbaka landet.

Att budskapet har en sådan mottaglighet beror på flera omständigheter. Ett allt större ekonomiskt och socialt utanförskap föder misstro och rädsla som traditionella partier och partistrukturer har svårt att fånga upp och själva artikulera. Globaliseringen, också den anklagad för att vara uttänkt av elit och etablissemang, betraktas som ett angrepp mot välstånd och trygghet. Frihandel, öppna gränser och invandring ses inte längre som en fördel utan ett hot.

Och i detta stämningsläge blir det plötsligt möjligt att säga vad som förr var otänkbart: Bygg en mur! Skjut flyktingar! Släpp inte in muslimer! Ta tillbaka landet!

Det verkligt farliga, och på många håll närmar man sig nu den punkten, är när människor börjar vänja sig vid demagogernas och extremisternas förenklingar och våldsförhärligande budskap. Det onormala blir det normala. Respekten för oliktänkande och tolerans för minoriteter ersätts av fördomar och öppen fientlighet.

Det är ingen överdrift att säga att grundläggande värderingar som håller samman Sverige och andra europeiska demokratier hotas. Men hotet kommer från dem som nu gör sitt yttersta för att underminera den ömsesidiga tillit som är grunden för liberala och öppna samhällen.