Signerat Karl Rydå Precis som med allt annat går det mode i politiken. Förslag som ena stunden är på tapeten faller i glömska för att mötas av ett återupptäckt intresse något decennium senare. Flexicurity är ett sådant exempel. Lite förenklat kan det beskrivas som ett tänkt regelverk på arbetsmarknaden som skapar både trygghet för de anställda och flexibilitet för arbetsgivarna.

För en sisådär 15 år sedan var det åtgärden på alla liberala politikers läppar. Ofta lyftes Danmark, ibland även Nederländerna, fram som exempel på länder där begreppet tillämpades. Men sedan lanserade Fredrik Reinfeldt sina nya moderater och det blev arbetslinje och jobbskatteavdrag för hela slanten.

Med Januariöverenskommelsen verkar flexicurityn vara på väg tillbaka igen. I överenskommelsens punkt 19 slås fast att ”arbetslöshetsförsäkringen ska reformeras i linje med en flexicuritymodell”. Sannolikt är detta ett krav som drivits av C och L.

Eftersom flexicurityn nu åter är på tapeten har nationalekonomen Andreas Bergh på uppdrag av tankesmedjan Timbro i en rapport skissat på hur en svensk variant skulle kunna se ut.

Bergh föreslår en kombination av förändrad a-kassa, en reformering av det kommunala ekonomiska biståndet (socialbidrag i vardagligt tal) och ändrade turordningsregler. Syftet är att öka rörligheten på arbetsmarknaden och göra det mer attraktivt att gå från bidrag till arbete, utan att för den sakens skull äventyra tryggheten.

A-kassan föreslås vara generös i början av arbetslösheten för att sedan trappas av och sedan helt upphöra. Försäkringen ska vara just en omställningsförsäkring och inte långvarig försörjning. I dag är det få arbetstagare som utan tilläggsförsäkringar skulle få ut 80 procent av sin lön vid arbetslöshet, men i gengäld saknas en skarp tidsgräns för när utbetalningarna upphör. Bergh tänker sig att ersättningen stegvis trappas ner för att helt avslutas efter 9 månader.

Men om a-kassan får en skarp gräns så måste också reglerna för ekonomiskt bistånd ses över om fler blir beroende av det. Bergh föreslår att friheten i hur ersättningen används ökar och att det ska löna sig även för dem som är beroende av ekonomiskt bistånd att börja arbeta deltid eller för lite lägre lön. I dag är marginaleffekten för bidragstagare uppe i eller nära 100 procent.

Om ovanstående är trygghetsbenet, så skulle en ersättning av turordningsreglerna med mer generella regler om uppsägningstid som ger större trygghet ju längre man varit anställd vara flexibilitetsbenet i Berghs modell.

En rörligare arbetsmarknad där det är enklare att både få och lämna en anställning, parad med en större trygghet för den som förlorar jobbet är något att sträva efter. Dagens läge är ingenting att klamra sig fast vid. Alldeles för många sitter fast i en arbetslöshet omöjlig att lämna eller en anställning man inte vågar lämna.