Sverige har långt bättre förutsättningar att bli klimatneutralt än vad många tror. ”Senast 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären”, enligt det klimatpolitiska ramverket. Vägen dit går via en fossilfri industri och en fossilfri transportsektor, till 100 procents förnybar elproduktion och slutligen till klimatneutralitet.

De olika stegen förklaras av att det inte bara handlar om att göra sig oberoende av fossila bränslen, kol, olja och gas. Den fossilfria, men icke förnybara, kärnkraften behövs som en brygga medan de förnybara energikällorna byggs ut, sannolikt i minst 20 år ytterligare. Men för klimatneutralitet måste hela kedjan utsläppssäkras, från brytningen av uran och metaller till batterier. Att Sveriges förutsättningar ändå är så goda ska vi tacka naturresurserna för, tillgången på biobränsle och kanske framför allt vattenkraft.

I höstas publicerade Energimyndigheten rapporten Vägen till ett 100 procent förnybart elsystem. Den handlar om behovet av ett helt nytt elsystem, om effektivisering och prissättning av energislag och om att nya anläggningar med en sammanlagd årsproduktion på 60-120 terawattimmar (TWh) kommer att behöva byggas fram till 2045.

Totalt använde vi i Sverige 375 TWh 2016. Det fördelade sig på industri (142 TWh), transporter (87 TWh) och bostäder och service (146 TWh), där den sista kategorin består av allt som inte är industri eller transporter, en slask med andra ord.

En stor del av debatten om energiomställningen handlar om transporterna, som alltså utgör en knapp fjärdedel av energiåtgången. Förklaringen är att alla berörs av förändringarna då det så tydligt handlar om vardagslivet. Kollektivtrafik och biltrafik, flygskatt och kilometerskatt handlar om jobben och om hur städerna ska kunna växa. Klarar vi av att ställa om? Klarar vi ens av att producera el om alla gick över till elbilar?

Det senare blir knappast ett problem. Även med endast elbilar på gatorna skulle det röra sig om i storleksordningen ytterligare 10 TWh. Då är bilarnas batterier ett betydligt större bekymmer. Skellefteå jublade när företaget Northvolt meddelade att de skulle bygga Europas största batterifabrik. Men tillgången på litium, nickel och kobolt är det som sätter gränserna för elbilsexplosionen. Särskilt kobolt, som är dyrt och som i dag utvinns med mänskligt lidande som följd i exempelvis Kongo-Kinshasa.

Om elbilarna ska bli dominerande måste de dels bli billigare och dels utrustas med betydligt effektivare batterier. I båda fallen är det mer forskning som behövs, ett verkligt genombrott, och ett sådant kan mycket väl komma under 2020-talet. Men det är alltså inte tillgången på el som är problemet.

”Den allra viktigaste förutsättningen för att industrin ska bli fossilfri är tillgång till fossilfri el” skriver Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige samt nio företrädare för olika industribranscher (DN Debatt 4/1). Industrin står alltså för nästan 40 procent av energianvändningen i Sverige och att företrädarna ser möjligheter i stället för problem är goda nyheter: ”Sverige kan visa på det positiva sambandet mellan fossilfrihet och välfärdsutveckling”. Om politiken gör sitt och säkrar tillgången på el, kommer industrin att leverera helt fossilfri produktion inom 25 år, exempelvis i stål- och gruvindustrin.

Medan andra länder måste byta ut kolet, som står för en stor del av elproduktionen, ligger Sverige redan väl framme tack vare vattenkraften. Vilket innebär att vår industri kan få ytterligare en konkurrensfördel på vägen mot det fossilfria samhället. Ett klimatneutralt Sverige 2045 är inte alls någon utopi. Det är nödvändigt, på grund av klimathotet, och realistiskt om alla drar åt samma håll. Elproduktionen är nyckeln, och tillsammans med effektivisering och innovationer ryms de förändringar som behövs för en omställning till förnybar energi.