Att förlita sig på en stormakt

Socialdemokraterna, inte minst utrikesministern, talar om alliansfriheten så att man hör en nostalgisk längtan till neutralitetens fornstora dagar.

25 augusti 1916 10:40

Men i realiteten styr sedan länge både denna och föregående regering i direkt motsatt riktning. Samövningar med Nato blir mer frekventa. Vi deltar med Finland i Natos ledningssammanträden som särskilt prioriterade partners. I sin militära planläggning betraktar Ryssland oss självfallet som en Nato-allierad vid varje eventuell militär kris i Östersjöområdet.

Kring det samarbete som under två år fördjupats med USA råder en förvånansvärd tystnad. Vid riksdagsbeslutet om ”värdlandsavtalet” fanns ett embryo till debatt, men bara Vänsterpartiet röstade mot att godkänna avtalet.

I medierna sågs det som ett avtal ”vilket i en kris gör det möjligt för Nato att efter begäran basera på svenskt territorium.” Men i praktiken är det mer ett avtal med USA än med Nato. Mellan november 2014 och augusti 2015 besökte de två högsta amerikanska militärerna i Europa vårt land. Strax därefter anlände ordföranden i det amerikanska förvarsutskottet, McCain, med delar av utskottet till Sverige. Sedan kom den vice försvarsministern på besök. Så togs statsminister Löfven emot i Vita Huset, varefter försvarsminister Hultqvist i juni i år mötte försvarsminister Carter och undertecknade ett avtal. Om vad vet vi inte. Häromdagen kom den amerikanske vicepresidenten Biden till Sverige.

Denna ström av höga amerikanska politiker och militärer beror på att USA ökar sin militära närvaro i Europa och visar sin vilja att försvara de baltiska staterna mot varje form av rysk aggression. Att kunna göra detta kräver att svenskt territorium kan användas för en basering av amerikanskt flyg och underhållsresurser.

Den säkerhetspolitiska vinsten för oss är uppenbar. Vi hamnar uttalat under det amerikanska kärnvapenparaplyet, vilket reducerar risken för en rysk aggression mot Sverige. Nackdelen finns där också. Skulle trots allt ett krig bryta ut kommer det att med full kraft drabba vårt land. (Vilket ett krig runt Östersjön kanske ändå gör, även utan amerikaner på svensk mark.)

Risken nu är att amerikanska löften ger regeringen en ursäkt för att inte ge försvaret de pengar det så väl behöver. Ändå säger oss historiska erfarenheter att vi inte får göra oss helt beroende av en stormakts välvilja i en allvarlig kris. USA är en global makt och situationen i till exempel Kinesiska sjön kan mycket väl utvecklas så att man tvekar och alltför länge väntar med att avdela mer resurser till försvaret av Baltikum.

Därför måste vi kunna hålla ut av egen kraft mer än några ynka dygn och ha en styrka som försvårar att med mindre förband inleda kuppartade anfall mot oss. Vare sig det gäller Mälardalen eller Gotland.

För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.

Bo Pellnäs

Säkerhetspolitisk debattör och fristående kolumnist i UNT

Perspektiv

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!