Venezuelas president Nicolás Maduro firade sitt återval i helgen. ”Vamos Nico”, skanderade åhörarna för en president som stått stilla i fyra år och inte lyckats förvalta arvet från företrädaren Hugo Chavez mer än på en punkt: att göra sig av med fler oppositionella och oliktänkande. Valdeltagandet sjönk från 80 till 46 procent, och av de återstående var det officiellt 67 procent som föredrog att låta Maduro fortsätta vid makten.

Exemplen på valfusk och köpta röster har strömmat in till observatörerna och valet har redan underkänts av den opposition som finns kvar i landet. ”Alla venezolaner vet vad som hände i dag”, tweetade Henrique Caprilles, som knappt förlorade mot Maduro 2013, i söndags. Valresultatet lär också underkännas av USA: ”De så kallade valet var en förolämpning mot demokratin. Dags för Maduro att gå”, skrev USA:s FN-sändebud i en tweet.

I vilket demokratiskt land som helst hade den sittande presidenten fått svårt att bli omvald om bara något av följande inträffat: Att landets ekonomi krympte med 13 procent det föregående året och att hyperinflationen nått 4 000 procent. Att det varken finns en fungerande sjukvård eller tillgång till mediciner. Att det inte finns tillräckligt med mat vilket lett till viktminskningar på upp till tio kilo för tre fjärdedelar av befolkningen sedan 2015. Eller att över en miljon flytt landet under tre år.

Maduro är fullständigt svarslös inför allt detta. Han är dessutom klumpig, en sur och gapig typ, och saknar helt den karisma som kännetecknade Chavez. Således kommer han med helt inadekvata råd när folk desperat söker mat för dagen. ”Gå och hämta i affären”, kan han säga. Och elbristen under en stor del av dygnets timmar skyller han på vädret. Chavez hade inte heller medborgarnas bästa för ögonen, men kunde vältaligt förklara hur alla motgångar berodde på amerikanska intressen.

Sedan Chavez kom till makten 1998 har Venezuela varit ett slagträ i den svenska politiska debatten, och även i andra europeiska länder. Han fungerade kanske som ersättare till det fallna Sovjetväldet och det förfallna Kuba. Se där, en politiker som mopsar upp sig mot den amerikanska världsordningen och låter vinsterna tillfalla folket. Klart man tar honom till sitt hjärta.

I Sverige är det numera bara den yttersta vänstern som inte inser att den socialistiska revolutionen har havererat fullständigt och att det är det venezolanska folket som får lida. Men det finns samtidigt en ton (känns igen från forna Östeuropa) om att idéerna i sig var riktiga, men att Maduro förstört allting.

Men Maduro har inte gjort någonting, förutom att vara fullständigt inkompetent. Chavez tog hand om medierna, oppositionen och företagen – så länge oljepriset var högt kunde han också dela ut en hel del till folket. Nu finns ingenting kvar, bara en tomhänt gaphals.