Det har snart passerat 20 år sedan mordet på Fadime Şahindal. Jag har bett några personer, som länge arbetat mot hedersförtrycket, att ge sin bild av utvecklingen – och berätta vad de hoppas på framöver. En av dem är Juno Blom, i dag partisekreterare för Liberalerna. Under många år ledde hon det nationella arbetet mot hedersförtryck, vid Länsstyrelsen i Östergötland.
När Blom blickar tillbaka på 2002 minns hon en tid som präglades av okunskap, rädsla och öppen kulturrelativism. Själv arbetade hon då i ett miljonprogramsområde i Norrköping, och fick genom kvinnor från olika länder en förståelse för problemen. Den frihet som Blom hade sett som självklar var inte det för dem, varken i Sverige eller i deras ursprungsländer.
"Jag pratade om delad föräldraförsäkring, men många av kvinnorna hade inte ens fått välja vem de skulle bli förälder med", berättar hon. Kvinnor som hade drömt om frihet i jämställda Sverige begränsades av självutnämnda moralpoliser. Blom beskriver det som ett svek från majoritetssamhället, att få verkade bry sig om kvinnornas liv i parallellsamhällen. "De levde på bidrag men de ville inget hellre än att bidra", säger hon vidare.
På två decennier har vi fått bättre lagstiftning, kunskapen är större och det är numera politiskt korrekt att erkänna hedersrelaterat våld och förtryck, påpekar Blom. Samtidigt ser hon många hinder, och säger att hon mött så många frustrerade och maktlösa anställda i myndigheter som inte får gehör när de vill motverka hedersförtrycket. De behöver uppbackning och politisk tydlighet, säger hon och beskriver en utbredd rädsla för att agera. I en kartläggning i Göteborg vittnade till exempel tjänstepersoner om att rädsla för att utsättas för våld och hot lade ett lock över verksamhet och beslutsfattande.
I Januariavtalet fick L nya åtgärder och lagar mot hedersförtrycket prioriterade. Blom har samarbetat en del med justitieminister Morgan Johansson (S). Men regeringens arbete har spretat och saknar en röd tråd, hävdar hon.
Blom beklagar sig över att föräldrars krav på könssegregerad undervisning möts med anpassning, att politiker driver på för genusmedvetna förskolor samtidigt som fyraåringar tvingas bära slöja. Och fortsätter: "I Sverige tar vi ställning för barns rättigheter, kvinnors rättigheter, hbtq-personers rättigheter, så länge ingen är emot dessa rättigheter."
Det är hårda, men tyvärr rättvisa, ord.
När jag frågar om vad som behöver göras märks det att hon numera är i politiken. Åtgärdslistan är så lång att den är svår att sammanfatta. Bland det som sticker ut: En utredning om att förbjuda kusingiften, en upplysningskampanj om riskerna med det, att läkare som utför "oskuldskontroller" ska förlora sin legitimation, att länder vi ger bistånd till ska krävas på samarbete för att få hem barn som förts dit mot sin vilja, och att bidrag till vårdnadshavare som ägnat sig åt hedersförtryck om möjligt ska dras in.
Mycket handlar förstås om det som redan görs, om kartläggningar, insatser och om att öka kunskap. Mer än en gång understryker Blom att vi måste sluta kompromissa bort rätten att slippa förtryck.
"Jag tror att det finns kulturrelativister som vill väl. De förstår dock inte att de spelar de reaktionära krafterna rätt i händerna", säger hon. En gång i tiden ville hon också tona ner problemen, men tvingades tänka om i mötet med drabbade.
Feghet har ställt till det länge nog. Som Blom uttrycker det: "Vi vågar prata om att det är förbjudet att bryta kvistar i naturen men inte att det är förbjudet att bryta armen på ditt barn eller din fru."