Avsikten med alliansen var att bryta det alltför långa socialdemokratiska maktinnehavet. Metoden var att de fyra borgerliga partierna, trots viktiga inbördes skillnader, enades om ett konkret och omfattande regeringsprogram. Formeln för att lyckas med detta var att ”alla ska bidra och alla ska vinna”.

Det lyckades som vi vet mycket bra. Och förklaringen var just att alliansen var en allians och inte en partisammanslagning. Det fanns debattörer som förordade en sådan. Men att med bevarat väljarstöd samla allt från radikala socialliberaler till konservativa kristdemokrater i en och samma organisation hade sannolikt inte varit genomförbart. Alla väljare hade inte följt med.

Allianskonstruktionen gjorde det i stället möjligt att både bevara de särdrag som är orsaken till att de fyra partierna bildats och lever vidare och som motiverar deras aktivister till fortsatt arbete – och samtidigt dra nytta av de plusvärden som det nära samarbetet skapade. Socialdemokraternas kritik av de borgerliga för inbördes splittring blev omöjlig att driva vidare med någon trovärdighet och risken för interna svekdebatter inom vart och ett av partierna minskade kraftigt, liksom risken för hård profilering av ett eller flera partier med udden riktad mot något av de andra.

Men alliansprojektet, liksom konkurrensen mellan Socialdemokraterna och alliansen, förutsatte också en gemensam ram av grundvärderingar och politiska institutioner som accepterades av alla inblandade. Det handlar om uppfattningen att det finns gemensamma mänskliga rättigheter, oavsett sådant som kön, bakgrund eller ”kultur”, uppslutningen bakom gemensamma rättsprinciper, den höga värderingen av oberoende domstolar, självständiga medier och en mångfald av fria organisationer.

Allt det som brukar sammanfattas som ”den liberala demokratin” var självklarheter både för de borgerliga partierna och för Socialdemokraterna och Miljöpartiet, oavsett åsiktsskillnader i övrigt. Den splittring som nu uppstått inom alliansen beror på att dessa principer ifrågasätts av ett parti, Sverigedemokraterna, som blivit riksdagens tredje största – en utveckling som ingen föreställde sig några mandatperioder bakåt. Den borgerliga splittring som alliansprojektet skulle övervinna var av ett helt annat slag än de skillnader som nu trätt i förgrunden.

Ulf Kristersson och Ebba Busch-Thor har inte mer till övers för de ”illiberala” tankemönster som möter inom Sverigedemokraterna än vad Annie Lööf och Jan Björklund har. Men både inom och mellan partierna finns helt motstridiga uppfattningar om hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna, liksom om de tänkbara konsekvenserna av att förlita sig på SD för att kunna bilda regering.

I kommunerna finns en mängd kombinationer för att skapa fungerande ledningar, också sådana som avviker starkt från vad som diskuteras på riksplanet – som i Knivsta där Moderaterna ingår i samma konstellation som Vänsterpartiet. Så länge det handlar om lokala förhållanden och en strävan att lösa praktiska frågor finns inte heller någon anledning att hetsa upp sig – varken i Knivsta, Uppsala eller någon annan kommun eller region.

Annorlunda blir det om nya samarbetsmönster speglar något annat. I skånska Staffanstorp tog de lokala Moderaterna redan före valet avstånd från allianskamraterna och gick till val med en politik som mycket nära överensstämde med Sverigedemokraternas. Nu styr de ihop med SD och struntar i alliansen. Här handlade det inte om olika syn på vad som är praktiskt utan om politikens grunder.

I en mängd kommuner fortsätter dock allianssamarbetet precis som tidigare. Det ger anledning att tro att samarbetet, efter en paus, kan ha en framtid också i rikspolitiken. Men det blir naturligtvis svårt om inte alla de fyra partiernas ledningar inser att skillnaderna i synen på SD gäller mycket mer än bara tillfällig taktik.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör