Det stormar på natten, det är svårt att sova. Styrkan i vinden är kraftigare än väntat. Men, det har ju stormat förr.

Det blir morgon, den första vardagen efter helgerna. Grannen kommer med sin traktor, det ligger en gran över vägen och hemtjänsten når inte vår granne. Aktion: hämta motorsåg, klä om, fila kedja, upp och hjälpa till.

För det är så man gör på landet. Man hjälper varandra.

Van att sköta sig själv, sårbar men handlingskraftig, kräver inte mycket av den service som är så självklar i en stad.

Omvänt scenario: Du bor i stan. Du är på väg till jobbet. Du har sovit dåligt. Efter 50 meter ligger en stor gran över vägen. Vad gör du? Förutom vattenförsörjning och värme har vi nu även förlorat internet och mobiltäckning. Aktion: lyssna på den enda informationskanalen, den lokala radion. Där pratar man om att det är svårt att cykla i staden på grund av blåsten. Varför rapporterar de inte om sådant som vi behöver veta: omfattningen, fallna träd, trafikläget, strömavbrotten, hur länge kan det tänkas pågå, vilka är konsekvenserna och vilka åtgärder pågår?

Vi har obeskrivlig tur: ett eluttag fungerar. Vi kan ladda mobiler, hålla frysarna igång, koka kaffe och till och med steka korv på en liten kokplatta. Vi är inte hårdast drabbade. Vi eldar i spisar och håller huset varmt.

Men, eftersom vattenpumparna inte fungerar får vi inte vatten till djuren. Det är det stora problemet. Vi har 40 får med några lamm, två hästar, sju kor och fyra höns. Var och en med behov.

Aktion: vi klarar en dag med det vatten som redan finns. Dag två hinkar vi upp ur den grävda brunnen. Inga problem. Förutom att det är tungt.

Större gårdar har ofta egna extra elaggregat, vi har det inte. För större mjölkgårdar är det inte säkert att de tillfälliga aggregaten räcker till. Verksamheten är datoriserad, el är nödvändigt för att få ur mjölken ur ett par hundra kor två gånger per dag. Många kämpar just nu.

Det blir natt och det blir morgon, den andra dagen. Vi får internet. Mobilerna fungerar. Tack

och lov. Då kan vi börja ta reda på omfattningen av situationen, Vattenfalls arbete och vad

kommunen hjälper till med. Det visar sig vara stora störningar, många drabbade.

Det blir en tredje dag. Vi samlar regnvatten och ger djuren. Varje dag ringer vi Vattenfall två-

tre gånger. Det tar någon timme att komma fram. De vet inte när det kan lösa problemet. Vi

mejlar och ringer kommunen. Det är fler insatser på gång, säger Uppsala kommun.

Noterat är att Uppsala kommun vill vara landets bästa landsbygdskommun. Hur drivande är den ambitionen i krisen?

Vilket gyllene läge att visa engagemang. Landsbygdsstrategen är på semester. Krisstaben sitter i möten. Vi får veta att vi kan åka ett par mil och hämta dricksvatten i dunkar. Det är ju bra. Efter ett tag får vi veta att vi som är djurhållare som behöver stora mängder vatten själva ska ta kontakt med en entreprenör för transport av vattnet. Kommunen hjälper inte näringsidkare som har djur, vi ska själva stå för kostnaden. Hoppas att vi förstår det.

Dag fyra, fem och sex passerar. Vi får veta av en granne att det är en gran på ledningen som är orsaken till vårt problem, och även vår äldre granne. Men hos Vattenfall är det kris, personalbrist och högspänningsledningar ligger på backen ute vid kusten, kan inte ens repareras utan måste byggas upp på nytt. Vi är då förstås inte prioriterade.

Dag sju med strömavbrott. Hör att i Huddinge kommun åkte brandkåren runt och vattnade krisdrabbade djur.

I Uppsala säger Brandförsvaret nej för de har inte bilar med tankar som garanterar rent miljömässigt rent dricksvatten. Kan man i kris tänka sig att djuren kan dricka vatten som inte är klassat som högsta kvalitet?

Cirka 12 000 kunder fortfarande strömlösa, minst. Det är fler eftersom alla inte finns med på

deras avbrottskarta, inte vi heller. Varför kallar man inte in personal från hela landet, Norden,

Europa som i somras under bränderna? Det är ju inte längre 1700-tal. Då skulle man leva som

nu, men inte förvänta sig annat. Det är här det krockar rejält med årtalet 2019. Humöret är nu i

botten och vi är trötta.

Dag åtta. El i kontakterna. Ljus i rummen. Granen lyser. Jordvärmen jobbar. Vattenpumpen funkar. Djur och människor har vatten, ljus och de som behöver det värme, från den ”statliga” elleverantören. Efter en veckas avbrott kom Vattenfallsbilen hem till oss på gården. Vi är tacksamma. Ändå är det med ett skimmer av vemod och sorg vi hör på radion om de människor på landsbygden och öarna som fortfarande är utan el och måste vänta två (!) veckor till. Vemodet av hur de pratar om sin situation, att de är så defensiva och fogliga: ”Vi är vana att ta hand om oss. ”Vi hjälper varandra. Vi biter ihop.” Sorg över bristande satsningar från det offentliga. Ja, individens ansvar är stort. Är det något folk på landsbygden är vana vid är det att lösa sina egna problem. Är det verkligen så det ska vara?

Borde inte Vattenfall ja grävt ned sina ledningar redan? Efter Gudrun? Per?

Eller åtminstone isolera blankledningarna i skärgården som tappar ström vid minsta snöflinga. Borde inte kommunerna vara snabba med information i nödsituation och visa sin närvaro, engagemang och vilja att stötta sina landsbygdens medborgare och företagare? För folk med jordbruksfastigheter är per definition näringsidkare. Även om de förstås inte har samma omsättning som ett köpcentrum.

Om det inte är så, då bör landsbygdens folk betala mindre skatt. Då kanske vi kan sluta sisyfoskämpa för att förändra perspektivet stad–land. Där land alltid är landet utanför, i periferin, utanför normen, något udda, med sämre samhällsservice, där folk är vana att se om sina egna hus.

Låt oss vara del av samma värld och kunna ställa samma krav på basnivån i Maslovs behovstrappa, oavsett var vi bor.

Fia Söderberg, Leif Yttergren, Sjökärrets Ekogård