Inom alla verksamhetsgrenar i vårt land arbetar man i dag med att få ner koldioxidutsläppen. Det går sådär. Inom vissa branscher är man mycket positiv, inom andra relativt modesta. Från energiskogsbranschen har det varit relativt tyst en längre tid. Men nu hörs nya tongångar. 

 

Orsaken till detta är nytt växtmaterial, nya odlingsmetoder och eventuellt helt nytt skördesystem. Tack vare allt detta har betydligt förhöjda skördenivåer uppnåtts. 

 

Det kanske allra intressantaste är samspelet skulle kunna etableras. Vi skulle kunna odla pil (Salix) och poppel på ett sådant sätt att vi samtidigt förhindrade att Östersjöns kväveinnehåll förhöjs ytterligare.

Under de senaste åren tyder en del nya forskningsresultat på att ett paradigmskifte är på väg. Detta beror på att helt nya kloner (sorter) av pil och poppel har förädlats fram på SLU och Svalöf/Weibull AB. Helt nya odlingsmetoder har också tagits fram med andra sticklingslängder än tidigare och med tätare planteringsförband. 

Resultaten av dessa nya odlingar antyder en vedproduktion för både pil och poppel som ligger så högt som mellan ett och två kilo torrsubstans per kvadratmeter och år efter ett par år. Ett kilo per kvadratmeter och år motsvarar för pil tio ton per hektar och år, eller 22 kubikmeter per hektar och år, motsvarande 10 000–15 000 kilowattimmar el. För poppel gäller 30 kubikmeter per hektar och år, motsvarande 10 000-15 000 kilowattimmar el. 

Här kan vi nu genomföra en intressant räkneoperation. Låt säga att det i framtiden blir möjligt att producera två kilo per kvadratmeter och år. Detta tyder alla resultat på från våra senaste odlingar. Låt oss vidare anta att vi odlar dessa snabbväxande trädslag på en yta av en miljon hektar. Samtidigt förutsätter vi att producerad biomassa används som råmaterial för produktion av el eller vätgas. Detta görs på några speciella platser. 

 

På så sätt kan avgiven koldioxid samlas upp och komprimeras till en vätska. Denna vätska kan sedan pumpas djupt ner i marken och fås att stanna där. All energi samlas upp i batterier eller i gastuber.

 

Med den förmodade möjliga produktionsnivån på 20 ton torrsubstans per hektar och år för pil och poppel i framtiden hamnar vi i ett mycket intressant läge. Det visar sig nämligen, att det fordras en areal på under en miljon hektar med dessa pil- och poppelskogar för att de skall absorbera all den koldioxid, som kungariket Sverige släpper ut.  

Hur stor yta är då en miljon hektar? Sveriges yta är cirka 50 miljoner hektar, den produktiva skogsmarken uppgår till 22 miljoner och jordbruksmarken till 2,8 miljoner hektar. 

 

Finns då denna erforderliga miljon odlingsmark tillgänglig? Ja det gör den, och det är detta som är det intressanta.

 

I mitten av 1900-talet disponerade svenskt jordbruk fyra miljoner hektar åkermark. I dag uppgår den brukade jordbruksarealen till 2,8 miljoner hektar. De i dag nerlagda hektaren har främst planterats med granskog. Denna granskog är i dag 50–70 år gammal och mogen att avverkas. Av många olika orsaker – rotröta, granbarkborre, mullhaltsförstöring, skönhetsupplevelser, brandrisk med mera – bör dessa granskogar inte ersättas med nya granplanteringar. 

Det kanske allra intressantaste i detta sammanhang är de relativt nyligen införda så kallade skyddszonerna inom svensk spannmålsodling. De består av sex–tio meter breda landremsor intill sjöar och vattendrag. Dessa skyddszoner får ej besprutas med några bio- eller herbicider. De är därför mindre odlingsvärda i dagens lantbruk. 

 

I stället skulle dessa zoner kunna planteras med täta bestånd av de nya pil- och poppelklonerna.

 

På så sätt skulle man få ett effektivt vegetationsfilter. Detta filter skulle plocka upp de nitratjoner som läcker ut från de innanför liggande, välgödslade spannmålsodlingarna. På så sätt skulle man äntligen kunna få bukt med igenväxningen av sjöar och vattendrag och kanske delvis rädda Östersjön. 

 

Dessutom skulle dessa smala band av träd längs åar och bäckar skapa utomordentliga spridningsvägar för både djur och växter. De skulle också fungera som skydd för det vilda.

 

Skogsmän och lantbrukare som förstår sig på här angivna produktionsnivåer kommer säkert att anse att dessa är rakt ut i det blå. Och det är de verkligen också. Rakt ut i det blå. Men det är detta som är det intressanta. Här angivna skördenivåer för snabbväxande lövträd har verkligen uppnåtts. Visserligen hittills endast i försöksodlingar inom den skoglig grundforskning. Men lite här och var ser vi vilken oerhörd tillväxtkraft dessa nya sorter av pil och poppel verkligen besitter. 

Och bestånden finns kvar, så kom gärna och titta och mät. Och diskutera med oss om hur vi skall gå vidare (Vombsjösänkans pil och poppelpark i Skåne). Även om en produktion av 20 ton torrsubstans per hektar och år i medeltal kanske aldrig helt kommer att kunna förverkligas, pekar ändå dessa nya forskningsresultat entydigt på en mycket väsentlig sak:

 

Det föreligger helt andra produktionspotentialer än tidigare med det nya plantmaterialet och med de nya odlingsmetoderna. 

 

Kanske pekar dessa tillväxtsiffror också på att en ny era är i antågande inom svenskt skogsbruk. En era där tall, gran, björk, bok och ek kompletteras med de nya sorterna snabbväxande lövträd. Framgången i dessa kompletteringsskogar beror naturligtvis till en del på att klimatet verkligen håller på att slira till det, inte minst för ”åkermarksgranen”.

Men det som ytterligare förhöjer intresset för kompletteringar inom det svenska skogsbruket är följande: 

 

Veden i de nya sorterna av pil och poppel kan också användas till massaved och spånskivor av olika slag, till bioplast och biokol.

 

I vissa fall till och med till sågade trävaror och limträ. Så även om dagens politiker förmodligen inte i tid fattar allvaret i dagens situation, borde ändå svenskt skogsbruk kunna utnyttja dessa nya trädsorters mycket höga tillväxtpotentialer.

Lars Christersson, professor emeritus, sektionen för lövträdsodling, VPE, SLU, Ultuna, Uppsala