I dagarna har Moderaterna, Krist­demokraterna och Sverigedemokraterna röstat igenom en budget som kommer att få starkt negativa konsekvenser för barns och ungas möjlighet att utöva konst och kultur. I den SD-anpassade budget som M och KD knåpat ihop, utan särskilda underlag att tala om, och som nu olyckligt nog är statens budget för 2019, ingår en total avveckling av statens stöd till kulturskolor runt om i landet.

Varenda krona ska bort. Det är naturligtvis ett tungt dråpslag mot ungas kulturutövande.

Kulturskolan är en av samhällets mest uppskattade institutioner. Varje vecka går tiotusentals barn och unga till kulturskolan och får där möjlighet att stå på scen, lära sig dansa eller spela ett instrument. För alla oss jobbat i kulturskolan är det uppenbart att det värde den genererar för unga, och för samhället i stort, vida överträffar den modesta kostnad som den innebär för skattebetalarna.

Det är därför både svårbegripligt och outsägligt sorgligt att det är mot just kulturskolan som M och KD, med entusiastiskt stöd av SD, riktar sina nedskärningar.

Är det ett uttryck för kortsiktigt oförstånd? Eller är man medveten om konsekvenserna men drivs av illasinnade intentioner? Vilket är i så fall värst?

Senast M och KD hade inflytande över kulturbudgeten var under det budgetkaos som följde på 2014 års riksdagsval. Även då stod nedskärningar i kulturen på den konservativa agendan. Föremål för drastiska neddragningar den gången var de för det intellektuella samtalet så viktiga kulturtidskrifterna. En företrädare för tidskriftsbranschen sa till mig då, att om man vill åsamka kulturlivet största möjliga skada, men ändå till minsta möjliga besparing, ska man utforma sina nedskärningar precis på det sätt som M och KD då gjorde tillsammans med sina alliansvänner. Den gången besinnade sig till slut kulturutskottets ledamöter och riktade om neddragningarna. Kulturtidskrifterna kunde räddas.

Nu är det kulturskolan som drabbas av yviga och illa genomtänkta nedskärningar.

Redan innan bläcket på riksdagsbeslutet hunnit torka rapporterar nu kommun efter kommun om hur viktiga satsningar på ungas kulturutövande, oftast i utsatta områden, måste ställas in som en konsekvens av det indragna stödet. M och KD förnekar sig inte. De slår där det drabbar kulturen som hårdast.

M och KD verkar hysa en kronisk skepsis gentemot barns och ungas kultur. Tidigare i år röstade de ned ett förslag om att göra estetiska ämnen obligatoriska i gymnasieskolan. Detta i opposition mot all den forskning som visar kulturens positiva effekter, och trots att näringslivet skriker efter människor med kreativa förmågor.

Detta trots att kulturens roll för bildningen är central.

De politiker som är ansvariga har hållit sig anmärkningsvärt otillgängliga under den här debatten. Moderaternas kulturpolitiska talesperson Lotta Finstorp verkar inte vilja svara på frågor, och likaledes har Kristdemokraternas talesperson Roland Utbult gömt sig för kritiska synpunkter. Utbult är känd för att då och då sjunga i riksdagens talarstol, men i det här sammanhanget vore det bättre om han för en gångs skull tillät sig att prata politik.

Familjer i hela landet vill veta varför KD anser det vara påkallat att skära i barnens kultur. Då duger det inte att hålla sig undan.

Jag uppmanar inte bara Utbult, utan även Finstorp att sjunga ut! Frågan de måste besvara är varför de anser det vara så viktigt att skära i just barns och ungas kultur. Har inte ungas kultur någon plats i det konservativa idealsamhället. Eller är det så enkelt att billigare bensin och ett par kronor i sänkt skatt trumfade alla andra ambitioner.