Förutom det uppenbara, att det skulle underlätta väldigt för Europa om någon annan tog hand om besegrade IS-medlemmar, helst för evigt, finns det ytterst få skäl som talar för att inrätta en internationell tribunal för att lagföra dem ”på plats”.

Det finns redan en internationell brottmålsdomstol.

Den skapades just för att det internationella samfundet skulle slippa uppfinna hjulet på nytt varje gång det uppstod behov av att döma särskilt grova krigsförbrytare.

Samtliga EU-medlemmar är parter till denna domstol och deras medborgare skulle i princip kunna lagföras där. Domstolen ligger dock i Haag, vilket kanske gör den mindre attraktiv för EU-medlemmarna i just det här fallet.

Ett större problem är att till den Internationella brottmålsdomstolen kan staterna bara hänföra en ”situation”, staterna kan inte välja vilken stridande parts krigsförbrytare som ska dömas.

Internationella brottmålsdomstolen dömer också bara de allra svåraste förbrytarna och ska över huvud taget bara agera i undantagsfall.

Ytterst få fall avgörs alltid i alla internationella brottmålstribunaler. Alla misstänkta krigsförbrytare i en konflikt har aldrig prövats i en internationell tribunal. Om ett stort antal personer alls har ställts inför rätta efter ett krig har det alltid rört sig om rättegångar i nationella domstolar. En internationell tribunal som skulle pröva samtliga misstänkta IS-krigsförbrytare vore något helt nytt.

FN:s säkerhetsråd har visserligen skapat flera krigsförbrytartribunaler. Säkerhetsrådet kan inte enas om mycket numera, men ingen säkerhetsrådsmedlem torde sympatisera med IS. Att säkerhetsrådet skulle upprätta en tribunal enkom för att döma krigsförbrytare från en sida i en väpnad konflikt vore dock helt atypiskt.

I före detta Jugoslaviens och Rwandas fall till exempel kunde vem som helst hamna inför domstolen, oavsett sida.

Om det internationella samfundet ska markera vikten av att ställa de allvarligaste folkrättsförbrytarna inför rätta går det inte att välja ut brottslingar på grundval av vilken part de stridit för.

Därmed faller idén om en internationell tribunal åtminstone i säkerhetsrådets regi. Alla permanenta medlemmar accepterar som bekant inte att krigsförbrytare från alla sidor i konflikten ställs inför rätta. Då skulle frågan om internationell tribunal redan vara löst.

Iraks arbete med att ställa IS-medlemmar inför rätta för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten eller folkmord understöds av FN på uppmaning av säkerhetsrådet. FN bistår Irak i insamlandet av bevismaterial. Det visar att säkerhetsrådet kan enas just kring behovet av att lagföra IS-medlemmar, även om krigsförbrytelser i och för sig även begåtts av andra.

De insamlade bevisen är tänkta att användas vid rättegångar i irakiska domstolar, men den irakiska regeringen kan gå med på att bevisen används även i andra sammanhang.

FN:s generalförsamling, som inte hindras av något veto, har å sin sida skapat en så kallad Internationell, Opartisk och Oberoende Mekanism som samlar in bevis och därmed hjälper till att förbereda åtal, var som helst, i mål om krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter begångna, av vem som helst, i Syrien sedan mars 2011 då oroligheterna i Syrien började.

Bevis som samlats in genom FN:s olika ansträngningar kan i princip användas i domstolar var som helst. Att bevissvårigheter skulle göra rättegångar till exempel i Sverige så mycket svårare att genomföra än rättegångar ”på plats” blir därmed inte lika övertygande. Dessutom sker mycket samarbete mellan länderna i EU för att kunna ställa krigsförbrytare inför rätta.

Att det i någon bemärkelse skulle vara lättare att genomföra rättegångar på syriskt eller irakiskt territorium mot alla misstänkta IS-förbrytarna från Europa klingar falskt.

Därtill kommer frågan om var brottslingarna ska avtjäna sina straff när de väl har processats i domstol. Är tanken att fängelser i Irak och kanske Syrien ska härbärgera alla IS-förbrytare? Det finns anledning att känna tvekan inför den tanken på många olika grunder. Och efter avtjänade straff ska personerna bo någonstans, som påpekats i debatten, och frågan blir då var. Alla har rätt att återvända till det land i vilket de är medborgare.

Tanken att en internationell tribunal skulle upprättas ter sig minst sagt svagt förankrad både i verkligheten och i juridiken.

I Europa finns kapaciteten och kompetensen att lagföra de europeiska krigsförbrytarna, vilket också kan tyckas rimligt att vi gör.

Det kommer att finnas fullt tillräckligt med krigsförbrytare kvar för domstolarna på plats att ta hand om.