Liberalerna har, i likhet med vad nästan alla partier gör efter ett val, genomfört en valanalys; vid sämre valresultat grundligare analys. Analysgruppen landar i flera viktiga konstateranden.

Det är bra att gruppen betonar betydelsen av det personliga mötet och att tron på sociala mediers genomslag är överdriven.

Det är också bra att man anger bilden av partiet som ibland mjukt, ibland hårt, som ett problem.

Flera rekommendationer har en positiv inriktning, men är mer av karaktären önskningar än tydliga inriktningsförändringar. Vem kan ha invändningar mot att partiet ska välkomna människors engagemang och förmåga, att partiet ska vara öppet för flera att bli medlemmar i partiet eller att partiets medlemmar ska få vara med i det politiska samtalet på riktigt. Konstaterandena är emellertid inte nya. Förhoppningsvis hittar man nu nya metoder för att dessa värden ska bli tydliga.

Problematiskt i analysgruppens rapport är dock att den har missat eller undvikit det grundläggande problemet; avsaknaden av ideologisk tydlighet till följd av, bland annat, låsning vid andra partier med konservativ inriktning och vissa reaktionära drag, samtidigt som Liberalerna tidvis säger sig stå för en socialliberal ideologi. Liberalerna behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Den socialliberala ideologin har beskrivits och under perioder utmejslats.

Varför vågar analysgruppen inte landa i slutsatser om att partiet ska vara en borgerlig vänster med ett omfattande socialt engagemang?

Varför vågar analysgruppen inte säga att för Liberalerna ska solidaritet vara ett viktigt begrepp? Och varför vågar man inte slå fast att man står för en marknadsekonomi, för vilken krävs tyglar för att inte många ska komma i kläm?

Jag hade önskat att man rekommenderat partiet att utveckla sin politik för solidaritet med de många i vårt eget land, med kommande generationer och med människor i andra länder.

Hur Liberalerna ska vinna nya väljare är en fråga som analysgruppen anser måste belysas. Det bör inte vara ett mål, då den bygger på ett populistiskt synsätt. Nya väljare ska komma av att de som har en socialliberal syn på samhällsutvecklingen upptäcker att Liberalerna står för en sådan. Liberalerna ska ha en tydlig berättelse om hur byggstenarna ser ut i den ideologiska plattform från vilken man inte kliver ned, samtidigt som man visar att partiet på riktigt lyssnar på människors synpunkter om hur man når de ideologiska målen. Det skiljer sig från populism, som handlar om enbart lyssnande eller fingret i luften-reaktion.

Tydlighet i regeringsfrågan är något som inverkar förlamande.

Det förefaller som om det för Liberalerna är en huvuduppgift. Tvärtom ska Liberalerna inte alls visa någon låsning i regeringsfrågan. Regering bildas efter ett val inför vilket partierna förhoppningsvis redovisat sin egen politiska inriktning. Motsatsen är allians i vilken man döljer delar av sin egen politik till förmån för en kompromiss. Koalition är ett samgående efter val.

Människor uppfattar att partiet har motsägelser i sitt budskap, påpekas av gruppen och vill påskina att problemet är framställningen. Härvid syftas på en motsättning mellan hårt och mjukt. Mer problematiskt torde vara motsättningar, som gruppen förbigår. Hit hör sådant som att när staten misslyckas med sin uppgift, uttryckt i skollagen, att skapa en jämlik skola, ska lösningen vara att staten får ansvar för även daglig drift. Krav på Nato-medlemskap när vi vet att det hot mot vårt land som Ryssland utgör ökar vid ett medlemskap. Slopad värnskatt i en tid när de ekonomiska klyftorna ökar och slopad flygskatt samtidigt som expertrapporter beskriver en annalkande klimatkatastrof, är andra motsägelser.

Analysgruppens rapport kan utgöra underlag för fortsatt analys, men inte mer än så.