Biträdande rikspolischef Mats Löfving konstaterade nyligen att runt 40 kriminella klaner har etablerat sig i Sverige. Reaktionerna lät inte vänta på sig: inte för att klanerna, enligt Löfving, har kommit till Sverige “enbart i syfte att organisera och systematisera kriminalitet”, utan för hans ordval.
Södertäljes kommunstyrelsens ordförande, Boel Godner (S) vägrar tala om klaner: ”Jag vägrar att göra skillnad på folk och folk och prata om klaner och släkter” (SVT 19/9). Vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker ansåg att polischefens ordval är stigmatiserande: “Han använder ord som klan. I svensk kontext betyder det inte familj, utan någonting som vi språkligt gör en koppling till personer som kommer utanför Sverige” (Expressen 11/9).
Vissa grupper i samhället har nämligen en övertro till språkets möjlighet att förtrycka. Genom språk upprätthålls orättvisa makthierarkier, och genom begrepp förstärks diskriminerande och rasistiska strukturer. Det spelar ingen roll vilka problem som finns i Sverige. Vad som spelar roll är hur vi talar om problemen: hur vi beskriver verkligheten är viktigare än verkligheten i sig.
Av samma anledning som vi inte ska tala om klaner har Facebook gett dig möjligheten att välja mellan 56 könsidentiteter. Och hur många gånger de senaste åren har begreppet “funktionsvarierad” bytt namn? Det hette tidigare funktionsnedsatt, innan det funktionshindrad, och före det hette det handikappad. Entreprenören och debattören Henrik Jönsson konstaterar i sin videopodd att “det finns inga “no-go zoner”, bara strukturell rasism och utanförskap. Det finns ingen hederskultur, bara patriarkatets förtryck. Och det finns inga klaner, bara familjer där somliga individer har hamnat på glid.”
Fokus skiftas således från att problemet till att tala om begreppen kring problemet. Utan en korrekt problembeskrivning är det mycket svårt att hitta konkreta lösningar. Detta har i sin tur sannolikt även förvärrat problemen.
I en debattartikel i DN frågar statsvetarprofessorerna Bo Rothstein och Peter Esaiasson (12/9) varför svensk forskning inte belyst klanbaserad kriminalitet tidigare. En potentiell anledning beskrivs vara att sanningssökandet har blivit underordnat ideologin.
Trots detta levererade Löfving årets kanske viktigaste svar i Agenda (13/9) när han fick fråga efter fråga om semantiken snarare än problemen med klaner: “Jag är polis, och mitt uppdrag går ut på att göra konkret medborgarnytta. Jag går inte igång på de här namn- och definitionsfrågorna eftersom det inte spelar någon roll för våra poliser eller medborgare längst ut.”
Befriande rakt från polischefen, fler borde ta efter honom.