Uppsala universitet bör inte slopa minoritetsstudier

Läggs minoritetsstudierna vid Hugo Valentin-centrum ner förgörs en unik forskningsmiljö, skriver 21 forskare.

Debatt 9 november 2021 04:55
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ledningen för historisk-filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet planerar att stänga ned enheten för minoritetsstudier vid Hugo Valentin-centrum. Detta är oerhört kortsiktigt och ger uttryck för grundläggande kunskapsbrist när det gäller etnicitetsstudier. Ledningen vill ha kvar forskning och undervisning om Holocaust och folkmord vid Hugo Valentin-centrum, medan forskning om minoriteternas historia, kultur och språkliga förhållanden inte anses behövas längre.

 

Studier om folkmord kan inte bedrivas utan kunskaper i minoriteternas historia och kultur, lika lite som minoritetsstudier kan reduceras till studier om folkmord. Det går till exempel inte att förstå Sveriges förhållande till Holocaust utan att känna till judarnas historia i landet. Att hat och trakasserier mot samerna fortsätter trots gruppens långa historia i Sverige är viktigt att komma ihåg när man studerar rasism i dagens Sverige. Att två sannings- och försoningskommissioner, en för tornedalingar och en för samer, är dagsaktuella i Sverige visar också behovet av mer forskning på området. 

 

Läggs minoritetsstudierna vid Hugo Valentin-centrum ner, förgörs dessutom en unik forskningsmiljö. Hugo Valentin-centrum är den enda enheten i landet som omfattar forskning om alla nationella minoriteter i Sverige. Enheten är tvärvetenskaplig och språkvetenskapliga fakulteten finansierar en tjänst inom minoritetsstudier. Studier om nationella minoriteter finns förvisso som splittrade ämnesområden på annat håll men det är just helhetssynen på den svenska situationen som är unik och utmärkande för Hugo Valentin-centrum.

 

Hugo Valentin-centrum har sedan 1980-talet arbetat med minoritets- och etnicitetsstudier, fram till 2010 under namnet Centrum för multietnisk forskning. Efter Sveriges ratificering av Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk och den europeiska ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter 2000 har huvudfokus varit på de nationella minoriteterna: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Anledningen till att dessa minoriteter erkänts som nationella minoriteter med särskilda rättigheter är att det är de grupper som historiskt sett drabbats mest av svensk statlig politik. Det är de som har varit föremål för övergrepp och kränkningar i form av öppen kulturell och språklig assimileringspolitik, tvångsregistrering av etnicitet, skolsegregering, tvångsförflyttningar, avhysningar, omhändertaganden och till och med tvångssterilisering. Det är också dessa minoriteter som var föremål för rasbiologiska undersökningar av forskarna vid Statens rasbiologiska institut i Uppsala, grundat för nästan exakt 100 år sedan.

 

Förslaget att sluta med minoritetsstudier läggs fram under en tid av ökande antisemitism och antiziganism, hat och trakasserier mot samer, med flera, och en tid då politiker talar om behovet att satsa på dessa studier. Under hösten hörde vi Stefan Löfven tala i Malmö om behovet av ökade insatser inom forskningen om antisemitism, antiziganism och rasismforskning i stort. När det gäller forskningens samhällsrelevans kan man också nämna att en minoritetsforskare vid Hugo Valentin-centrum, Carl-Henrik Carlsson, nyligen nominerats till Augustpriset för sitt verk Judarnas historia i Sverige (2021). 

 

Minoritetspolitiken utgör i dag ett eget politikområde och en viktig del i arbetet med de mänskliga rättigheterna. Att lägga ner den enda enheten i Sverige som arbetar övergripande med forskning om nationella minoriteter kan bara ses som ett förhastat och olyckligt företag, inte minst i sitt uppsaliensiska sammanhang.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa