Att skapa fredsprocesser på kvinnors villkor

Samhällets patriarkala strukturer dras till sin spets när sexuellt våld används som en krigsstrategi, skriver Alexandra Lebedeva.

Uppsala kommun 24 november 2019 02:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj möter vi krigsskildringar från andra världskriget, där kvinnliga berättelser varken handlar om sakliga omständigheter eller om heroism. 

 

Det är kvinnornas krig vi läser om med ett kvinnligt ansikte och en kvinnlig röst. Kvinnornas krig är olika: de förlorar sina familjemedlemmar, flyr sina hem, utsätts för våld och tar till våld själva.

 

Kvinnornas särskilda utsatthet i krig uppmärksammades för 19 år sedan när FN:s Säkerhetsråd antog resolution 1325. Samhällets patriarkala strukturer dras till sin spets under krig när sexuellt våld används som en krigsstrategi. Förövaren följer rådande könsroller och begår sexuellt våld för att straffa och förödmjuka. 

 

Kvinnornas olika erfarenheter av krig måste genomlysa freds- och rättviseprocesser som sker efter konflikter.

 

Resolution 1325 pekar på den viktiga roll som kvinnor spelar i fråga om konfliktlösning och fredsbyggande. Denna resolution tillsammans med efterföljande stödresolutioner om kvinnor, fred och säkerhet utgör ett viktigt normativt ramverk för internationella insatser, nationella och regionala fredsförhandlingar. Men hur ser verkligheten ut?

2018 var kvinnor representerade i 14 av 19 FN-ledda fredsprocesser. Mellan 1992 och 2018 var 13 procent av förhandlarna, tre procent av medlarna kvinnor, och bara fyra procent av fredsavtalen undertecknade av kvinnor (Statistik från UN Women). 

 

Kvinnor är exkluderade från offentliga förhandlingar och överläggningar.

 

Men det råder också risk att även om kvinnor är representerade vid förhandlingar så kommer de inte till tals eller deras röster tas inte på allvar. Kvinnor blir fortfarande exkluderade men på internt sätt. Det väcker en fråga om hur kvinnors deltagande kan säkerställas och bli meningsfullt. 

Det finns flera argument som kan användas för att berättiga kvinnors deltagande. 

 

Ett rättighetsargument innebär att både män och kvinnor har grundläggande politiska rättigheter, inkluderat rätten att vara representerade i fredsprocesser.

 

Det vilar på antagandet att jämlikhet kan uppnås via internationella avtal och tillämpningar – en sfär som skapats och utvecklats av män. Enligt resolution 1325 ska kvinnor släppas in i den sfären och delta på lika villkor. Även om själva principen om jämlikhet och kravet på kvinnors deltagande är rätt i sak och återspeglar en positiv förändring, tar den inte hänsyn till de faktiska strukturella och institutionella förutsättningar som ska kunna garantera det.

 

Ett annat argument lyfts upp med hjälp av forskningen som har påvisat en positiv korrelation mellan kvinnors deltagande och varaktig fred. 

 

År 2018 skrev Margot Wallström att forskningen visat att det råder 35 procent större chans för varaktig fred om kvinnor är inkluderade i fredsprocessen. Detta påstående har kritiserats av Isac Svensson, professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet i en replik på Wallströms påstående. Han menade att detta baseras på otillräcklig faktaanalys och att det inte finns någon vetenskaplig grund för sådana slutsatser. Svensson i sin tur tog upp just rättighetsprincipen som ett mer hållbart sätt att argumentera för kvinnors deltagande. 

 

Argumentet om en positiv korrelation mellan kvinnors deltagande och varaktig fred är således problematiskt.

 

Frågor om hur och varför kvinnor ska vara inkluderade bör ställas om och om igen, nya former och nya argument bör utvecklas. Trots resolutions 1325 positiva genomslag bör vi ta hänsyn till problemen som kvarstår. Jag menar att när kvinnor är formellt representerade måste den interna exkluderingen bekämpas genom nya former för deltagande och förhandlingar. Sådana former som kan ge utrymme för ”det kvinnliga kriget med sina egna färger och dofter, sin egen belysning och sitt eget känsloregister. Sina egna ord” (Aleksijevitj, 12). 

 

Dessa former ska innebära konfliktlösning och fredsbyggande på kvinnors villkor.

 

Det arbetet kräver i sin tur en ständig dialog mellan forskare, det civila samhället och staten. Kvinnornas särskilda utsatthet måste fyllas med mening hämtade från de specifika situationer som kvinnor och män befinner sig i.

 

I dag 25 november bjuder Uppsalas Kvinnliga Akademikers Förening (UKAF) på ett heldagsseminarium på Fredens Hus om Kvinnor i Fredsrörelse där vi vill skapa en sådan dialog. 

Alexandra Lebedeva, doktorand i etik, Teologiska institutionen Uppsala universitet

Ämnen du kan följa