Elsa känner lycka över att vara levande

Elsa vaknade upp på sjukhuset efter ett allvarligt självmordsförsök. Nu känner hon lycka och glädje över att leva.

Uppsala kommun 24 november 2019 21:00

– Jag var deprimerad och orkade inte leva längre, säger Elsa. 

Vi träffas på konditori Brantingstorg. Längst bort i ett hörn sprakar en brasa hemtrevligt och utanför fönstren förvandlas novemberdiset till mörker. Elsa, som är 21 år, är förväntansfull. Hon skiner upp, tycker intervjun ska bli spännande och säger att hon har ett budskap som är viktigt. Vid varje bord sitter folk. Elsa talar högt och tydligt och för alla som vill lyssna är det varsågod. 

Det var i årskurs åtta som hon började må dåligt. Ingen speciell yttre händelse påverkade Elsa. En specialpedagog tyckte att hon skulle utredas för adhd. 

– Jag var arg och inåtvänd, och gick in i mig själv. Jag ville inte ta emot hjälp från någon eller prata om hur jag mådde utan höll uppe en glad fasad. Men inuti kände jag mig trasig och som om jag aldrig hörde hemma någonstans. Jag kände mig så fel hela tiden, säger Elsa.

Hon vill vara halvanonym i den här artikeln. Ämnet är jobbigt och privat, och hon vet inte vilka fördomar som hon kan mötas av i framtiden. 

– Jag hade en depression och var verkligen jättesjuk. Det är som om det inte var jag. Fast jag känner respekt för alla som har självmordstankar, jag vet hur det är när allt är ett enda stort mörker och man känner sig trasig inombords. Men självmord är aldrig en utväg, säger Elsa flera gånger under intervjun. 

Hon håller ihop sina händer på bordet bredvid saffranstryffeln som hon nyss valt. Några fingertoppar rör sig över ena handflatan. 

– Jag tyckte aldrig att jag räckte till och hade svårt att sitta stilla. Trots att jag kände mig alldeles död inombords tog jag på mig min mask, ville ju inte visa att jag egentligen var ledsen. Jag gick alltid till skolan, annars hade någon kunnat bli misstänksam och dessutom blev tankarna värre hemma. 

Elsa trodde inte att det syntes hur hon mådde, men hon hade fel.

– Mamma säger att jag strålar nu, i jämförelse med skalet som jag var då. Och mina kompisar har påpekat att håret har fått tillbaka sin lyster, säger Elsa. 

Skalet, som hon pratar om, var hennes fasad. Det som hon byggt upp för att ingen skulle förstå hur dåligt hon mådde inombords. 

– Jag ville inte prata med någon, varken vuxen eller kompis. På kvällarna grät jag i timmar. Mamma tvingade mig att gå till en psykolog. Hon skjutsade dit mig och kollade att jag gick in genom dörren för att jag inte skulle fly därifrån. Det var bra att hon gjorde det, även om jag inte ville prata med psykologen heller, säger Elsa.  

Hon kände ilska, väldigt mycket gentemot dem som försökte prata med henne om hur hon mådde. Men nu uppskattar hon deras tålamod och att de inte gav upp. 

– Mina föräldrar är världens bästa. Som förälder är det bättre att vara jobbig och säga klumpiga saker än att inte reagera alls, säger hon. 

Det var på sommaren år 2017, inte långt efter att hon tagit studenten, som mörkret blev totalt för Elsa. Hon orkade inte härda ut längre och försökte begå självmord. Inte ett ord till någon om sin plan. Hon var inte rädd för döden. 

– Jag hade redan checkat ut och var lugn. Jag kände inget hopp om att situationen skulle förbättras. Men jag ville inte dö, jag orkade bara inte med livet, säger hon. 

Efter självmordsförsöket vaknade hon upp på sjukhuset och såg sin familj sitta bredvid hennes säng. 

– Det var som att få en käftsmäll att träffa min syster. Hon är mitt allt och hon sa: "Du får aldrig lämna mig igen!" Det lovade jag henne förstås, säger Elsa. 

Uppvaknandet blev en stund av starka känslor; hon insåg att även om hon mådde dåligt måste hon fortsätta leva. 

– Samtidigt gav det mig styrka. Jag tänker att om jag kunde överleva självmordsförsöket, kan jag överleva allt annat också, säger Elsa. 

Hon konstaterar att familjen och vännerna är livsviktiga för hennes existens. Nu, drygt två år efter självmordsförsöket, har hon steg för steg byggt upp sig själv. Hon känner att hon har ett eget värde och vill leva för sin egen skull. Inte bara leva för att inte skada andra människor. 

– Efter uppvaknandet var ingenting sig likt. Till en början mådde jag skitdåligt och varje dag var en överlevnadskamp. Jag fick kämpa mot mina egna tankar och hade skamkänslor gentemot min familj. Jag måste hitta till den som är det nya jag. Det var tufft, säger hon. 

Elsa fortsätter gå till psykologen och tar sin medicin mot adhd:n som hon fick diagnostiserad när hon var 18 år. Men lika viktigt är att hon har börjat söka efter det som är roligt i livet. Ibland får hon tvinga sig, som till exempel att ta kontakt med vännerna fast det kändes läskigt efter självmordsförsöket, men hon gjorde det. Efteråt kändes det jättebra. 

– Jag blir starkare för varje dag. Jag har valt att leva och känner framtidstro. När jag vaknar på morgonen ser jag fram mot den nya dagen. Inte jämt såklart, men det gör väl ingen. 

Just nu jobbar Elsa men efter jul funderar hon på att börja plugga. Hon vill ha ett arbete som ger henne möjlighet att jobba med människor.

– Nu vågar jag vara lycklig utan att direkt tänka att det tar nog slut snabbt. Men jag vet också att ingen människa är lycklig hela tiden. De som säger det är jag rädd för.

Elsa har slutat med sociala medier. Det ger ingenting längre. Hon var själv en av dem som visade en lyckad fasad på Instagram, Facebook och Snapchat.

– Munnen log på alla mina bilder på sociala medier. Men inte jag. Nu säger kompisarna att de märker att hela jag ler när de träffar mig i verkligheten, säger hon. 

Ibland har hon fortfarande ångest men hon har lärt sig verktyg för att hantera den känslan. Till exempel vet hon att springa gör att hon mår bra efteråt. Ute i skogen känner hon sig 100 procent levande liksom om hon umgås med vänner och familj. Alkohol undviker hon. Att skriva om sina känslor hjälper henne också. 

Humor är också ett verktyg. Elsa har en inre bild av att hon har en liten figur på varje axel. Den ena är döden, den andra är livet och de två talar med henne och de tjafsar. Hon tar till sig vad livet säger.  

– Jag skrattar mycket och har lärt mig att leva. Som om jag är pånyttfödd. Jag är så tacksam att jag överlevde; det nästan så varje dag. Det var inte min tid att dö. Mitt liv har precis bara börjat. 

Från att ha varit nere på djupaste botten känner Elsa numera framtidstro. Hon vet att det finns en väg ut och skulle göra allt hon någonsin kunde om hon fick veta att någon person gick omkring med självmordsplaner.  

– Därför måste vi prata om självmord och inte hålla tyst som jag gjorde.  

Vill du har mer lokal kvalitetsjournalistik? Bli prenumerant här.

Här finns hjälp

Har du självmordstankar? Prata med någon! Har du ingen anhörig/vän att prata med kan du kontakta en stödlinje, t ex Självmordslinjen på tel 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen, Hjälplinjen på tel 0771-220060 eller BRIS på tel 116 111.

Är du närstående? Våga fråga, lyssna, visa empati och döm inte. Självmordsnära människor är ofta ambivalenta in i det sista, de går att påverka. En självmordsnära person behöver träffa någon från psykiatrin på en gång: ring 112 eller åk till en akutmottagning.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lotta Frithiof

Ämnen du kan följa
Prisbelönt serie om självmord
Uppsala

Eva fick aldrig chansen att rädda sin son

Uppsala

Elin Sandow prisas för bästa rapportering om självmord

Uppsala kommun

Pojkarnas tystnad kan vara livsfarlig

Uppsala kommun

"Man vill inte göra någon orolig"

Uppsala kommun

605 elever per kurator i Uppsala

Visa fler
Läs mer!
Fotboll

Beskedet: Lämnar Uppsala – stannar i allsvenskan

Innebandy

Stjärnan missar toppmötet

Uppsala

Bröder häktade för sprängning

Ishockey

Nya bilderna: Så kan nya Gränbyarenan se ut

Ishockey

Almtunaforward straffas och stängs av

Visa fler