Första gången jag hörde talas om Råger, visste jag inte riktigt var jag skulle ta mig till. Tänk er ... Ett gäng runt ett bord som pratar om lite allt möjligt. Plötsligt säger någon du inte känner sedan tidigare: "Ja, sen har ju vi på Kvantum surdegen Råger …"
   Det blir lite tyst, någon fnissar till.
   Jag tänker desperat att alla företag har väl en och annan surdeg, men att haspla ur sig sådär …? Jag menar, någon kanske KÄNNER Råger, kanske till och med är släkt.
    Inte Okej, som vi brukar säga!
   Jag skruvar på mig, söker ögonkontakt … någon mer måste väl uppfatta det osmakliga i att namedroppa bara så där? Vad är det här för människor egentligen, dessa anställda på Kvantum, som i annonsblad efter annonsblad ler och ser förtroendeingivande ut med ett knippe morötter ömt i famnen?
   Okej, jag är ett pucko ibland och det här var ett sådant tillfälle.

Till mitt försvar så lyckades jag helt missa surdegshipsterns storhetstid, främst på Söder i Stockholm, i början av 2000-talet. Jag har heller aldrig varit någon framgångsrik bagare. Jag kan ett recept på knäckebröd med västerbottenost i, men det är också allt på bakreportoaren.
    Och jag är väldigt glad att jag lät folk prata till punkt där runt bordet den där dagen innan jag protesterade …

Nu har jag träffat surdegen Råger och han verkar ju vara en cool typ. Han ligger mest där och ynglar av sig, en drömsits för en surdeg av rang gissar jag.
Och jag erkänner utan omsvep – jag är lite betuttad!
   Det finns något ömt med att åtta personer håller en puttrande gegga vid liv, matar den, varje dag, året runt. I min värld blir det liksom lite mer själ i det brödet.
   Det är nästan – bara nästan – så att jag funderar på att skaffa mig en egen deg.
Och OM det sker så ska den heta Håkan – efter pappa.

//Susanna Lans

LÄS MER: Om Kvantums suraste medarbetare

♦ ♦ ♦ ♦ ♦ ♦ ♦

Den här annonsen är en produktion från UNT Content Studio
– en del av Upsala Nya Tidning