Språkligt magiskt om utsatt relation

Sigrid Combüchen skildrar skarpsynt två kringflackande kvinnor. Romanen hade vunnit på lite mer psykologiskt djup, skriver Marta Ronne.

23 september 2017 06:00

Våren 1944. Två unga kvinnor på flykt, Nathalie och Sidonie, har just gett sina sista slantar till en dansk flyktingsmugglare som ska föra dem över Öresund till Sverige.

De har mötts under sin långa vandring genom krigets Europa och i ett års tid kommer de att mot sin vilja vara knutna till varandra av en osynlig ”tvillingkabel”.

Den tjugonio år gamla Nathalie anar att den fyra år äldre Sidonie har något att dölja.

Själv flyr Nathalie inte bara från kriget på kontinenten utan hon bär även på en sorg efter maken och de tre barnen som dödats av en mina.

Efter att ha gått under jord i Sverige förblir de båda vänner i nöden, men de kommer aldrig att komma varandra nära. Våren 1945 skiljs deras vägar åt på Koster.

Den huvudsakliga handlingen i Sigrid Combüchens ”Sidonie & Nathalie” utgörs av de två kvinnornas kringflackande liv i den svenska landsorten under krigets sista år.

Det är här som romanens tyngdpunkt ligger och det är dessutom just i skildringen av Sidonies och Nathalies sinsemellan helt olika personligheter och överlevnadsstrategier som Combüchen är som bäst. Precist och osentimentalt skildrar hon komplexiteten i mänskliga relationer och reaktioner.

Romanens suggestiva tidskänsla och dess träffsäkra miljöskildring till trots är ”Sidonie & Nathalie” inte enbart en historia om två dramatiska kvinnoöden i andra världskrigets slutskede.

Det är i själva verket en lika tidlös som dagsaktuell berättelse om livet på flykt.

Combüchen är både skarpsynt och osentimental i sin skildring av flyktens pris men också av de möjligheter som den för med sig.

Utsattheten gör Nathalie och Sidonie till tillfälligt allierade. Ett liv som endast får levas i nuet och som präglas av rotlöshet, anonymitet och längtan efter närhet kan emellertid lika gärna väcka solidaritet som primitiva tävlingsinstinkter till liv.

Oavsett all sin tragik ger flykten samtidigt en unik chans till att komma över det förflutna, att välja ett nytt födelsedatum eller helt enkelt att börja leva ett helt och fullt liv igen.

Allt detta speglas i såväl Sidonies som Nathalies olika val men berättaren varken dömer eller tar ställning.

Just detta hade kunnat ge ”Sidonie & Nathalie” en extra dimension om de båda romankaraktärerna hade försetts med ett större psykologiskt djup och deras motiv gjorts mer begripliga för läsaren.

Tyvärr lämnas alltför många trådar löst hängande i luften och ett antal för handlingen centrala frågor förblir obesvarade. De delar av berättelsen som skildrar den nittioåriga Nathalies liv i det ensliga huset vid en norsk fjord i början av tjugohundratalet är alltför löst knutna till romanens egentliga handling.

Hennes egna tillbakablickar på sitt liv och berättelsen om hennes förhållande till dotterns familj klarar inte villkoren för ett lyckat retrospektiv; de drygt sextio år som har förflutit sedan hennes och Sidonies vägar skildes blir märkligt nog till en blank parentes.

Berättarstilen där avbrutna meningar och romanpersonernas indirekt återgivna tankeflöden ger en känsla av omedelbarhet i uttrycket påminner om den som Combüchen använder sig av i sin bok ”Värme”. Annars är just språk och språkinlärning ett eget tema i ”Sidonie & Nathalie”.

Med sina oavslutade meningar och med alla de tyska, franska och norska ord som tätt inpå varandra vävs in hennes tal blir dock språket i ”Sidonie & Nathalie” i sig så absorberande att det ibland drar bort uppmärksamheten från det som förmedlas.

Litteratur

Sigrid Combüchen

Sidonie & Nathalie. Från Limhamn till Lofoten

Norstedts

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marta Ronne