Lasse Eriksson föll ihop på scenen under föreställningen av Fyra lyckliga män på Regina teatern. Återupplivningsförsök gjordes på plats i väntan på ambulansen som tog honom till Akademiska sjukhuset där han konstaterades död.
Enligt Uppsalapolisens rapport så ska Lasse Eriksson ha tagit sig för bröstet under föreställningen, vinglat åt sidan och därefter segnat ner. En läkare i publiken rusade därefter upp på scenen för att ge Lasse Eriksson hjärt-lungräddning, samtidigt som ambulans tillkallades. Polispatrullen beordrades till Akademiska sjukhuset klockan 21.35 i samband med att en läkare vid akuten hade konstaterat att Lasse Eriksson var död.
Lasse Eriksson var känd både som artist, komiker, författare och föreläsare. Han föddes i Piteå men bodde och verkade i Uppsala sedan länge. Han tog en fil kand i ekonomisk historia innan han startade sin teaterkarriär på 1970-talet, då han spelade med Panikteatern.
1983 satte han upp showen Vad varje kvinna bör veta om män, och året efter blev han känd för tv-publiken genom sina betraktelser i Dagsedlar. I mitten av -80-talet var han programledare för Café Luleå, och 2002 lagledare i Snacka om nyheter. Han har känd som ståuppkomiker och var med och satte upp ståupprevyn Spik på Vasan 1992, och showerna Jägare och jungfrur, typ och Är du för eller emot EMU några år senare. I flera år medverkade han i radioprogrammet Telespånarna.
Lasse Eriksson blev 61 år gammal.
Så här skrev Lasse Eriksson själv i UNT i samband med att han firade 60 år 2009:
Personalia:
Jag föddes i Piteå stad den första april 1949. Under de formativa åren ledde detta till en resignerad självironi då De flickor jag kände kärlek inte dök upp på mina födelsedagskalas då de trodde att jag skojade.
Ett lätt misantropiskt drag utvecklades under de magiska åren innan puberteten, då jag i stället för att lära mig mer om människorna kom att intressera mig för fjärilssamlande och rakettillverkning.
Mor var telefonist och far folkskollärare. Jag har en 3 år yngre bror och en 18 år yngre syster.
I första klass upptäckte jag att scenen passade mig. Detta då jag läste en dikt om en skadad ekorre under den s.k. Roliga Timmen. Där på scenen kunde jag till min förundran uttrycka inför alla sådant jag inte vågade säga privat.
Kärleken till scenen som livsrum förstärktes då jag 1964 började spela i ett popband vid namn The Tramps. Ju bättre den låt var som de skulle spela desto längre vågande jag tala innan låten. Till slut pratade jag enbart.