Superstädaren Tora Lutnaes, som UNT träffade på onsdagen, säger att hon hade tagit jobbet för halva lönen.
På gågatan utanför H & M-butiken står en flicka med sydländskt utseende och spelar sitt mantra på ett dragspel. Ska vemodet från Gudfaderns titelmelodi ge henne några slantar denna soliga förmiddag?
Desto mer säker är lönen för 22-årige Tomb Svalborg som sitter på huk framför en papperskorg. Omsorgsfullt, som om det gällde ansiktet på ett barn, gnider han försiktigt med svampen över torkat klister. Han är superstädare.
– Sånt här jobb känns lite förgäves. Klottret kommer ju tillbaka lika fort som vi tar bort det.
Till sin hjälp finns 19-åriga Tora Lutnaes. Hon är också superstädare och duttar rengöringsmedel på klistret. Men supertiteln hjälper inte. Svamparna är mjuka, vätskan av lägsta styrka och klistret sitter – just det – som klister. Och stålull är inte tillåtet.
– Vi får inte repa färgen på papperskorgen, säger Tora.
UNT har skrivit om superstädarna, men inte följt dem i arbetet. Tomb blev glad över att tillhöra de fyra som i konkurrens med 16 andra fick bli superstädare under juni månad. Inkomsten tänker han leva fyra månader på.
Hur ser ni på diskussionen om era löner?
– Jag tycker det är tråkigt om folk ser på lönen i stället på vad vi gör. Om det sker en attitydförändring till nedskräpning så tycker jag att det är värt pengarna, säger Tora.
Tomb säger att han förstår varför somliga reagerat på lönen.
– Men det är ju tänkt att vara en morot för folk att söka jobbet.
Krävs det 30 000 kronor i månadslön för att få unga att söka städjobb?
– Nej, inte med den arbetslöshet som råder, säger Tora.
För henne var huvudsaken att hon fick ett sommarjobb.
15 000 i lön hade funkat?
– Ja.
Gnidandet på papperskorgen fortsätter. Tomb drar bort en tejpbit och Tora hämtar nytt vatten i den röda hinken. Båda beskriver arbetsdagen som relativt fri och omväxlande. Städpasset är fyra timmar och kan handla om att hämta sopor och plocka skräp vid platser som Storvreta, gågatan och Stora torget.
En annan del av jobbet går ut på att blogga och söka efter inspiration till bloggar.
– Man har mycket tid att tänka, säger Tora.
Ni säger att det brukar ta en timme att skriva bloggen, men arbetsdagen är väl åtta timmar ..?
– De räknar ju bloggtiden, när man går runt och tänker på vad man ska skriva, säger Tomb och fortsätter:
– Antingen skriver man om vad man har gjort på dagen eller allmänt om klotter och nedskräpning och konstiga attityder, till exempel att någon äter i en park och lämnar skräpet fast det finns en soptunna alldeles intill.
Två veckors bloggande har hittills resulterat i få kommentarer eller inga alls.
– Vi har inte fått många som kommenterar men de som har gjort det har varit positiva, säger Tora.
En gång i veckan får de ett extrauppdrag. I dag ska Tomb fråga restauranger om de tycker att kunderna är bra på att slänga skräp.
Arbetet med papperskorgen närmar sig halvtimmen. Helena Lundengård som jobbar åt en privat städfirma kånkar förbi med en fullmatad städvagn. Efter många år i städyrket tjänar hon strax över 16 000. Hon skulle gärna bli superstädare.
– Alltså … 30 000 är ju jättemycket pengar! Och de har en kort arbetsdag.
En gatuarbetare, inhyrd för att jobba åt kommunen, berättar att snacket går i fikarummet om superstädarnas löner. En säsongsarbetare som UNT träffar på undrar lite syrligt varför inte äldre som hon fick söka jobbet.
En annan kommunarbetare klagar över ständig värk i rygg och axlar, ganska säker på att hon sliter hårdare än superstädarna.
– Är det bara åtta timmars arbetsdag så är 30 000 för mycket.
Helena Brolin som planterar blommor längs Östra Ågatan är den som tydligast försvarar både kampanjen och lönen:
– Jag tror att man måste ha en morot för ungdomar. Det är ju trots allt ett jobb dom gör.