Sökte förgäves cancerhjälp

 – De tog mig inte på allvar, säger han.
Tommy, som vill vara anonym, vårdas i dag på Akademiska sjukhuset. Han har gått ned i vikt, känner sig matt och måste använda rullator när han går. När behandlingen är klar ska han få komma till ett korttidsboende för att vila upp sig. Men vägen dit har varit lång.
– Jag var till vårdcentralen och akuten många gånger för min värk. De undersökte mig lite grann och sade att det var ljumskbrock och skickade hem mig. Det kändes inte som om de brydde sig. Dålig stil, säger han.

Inger Malmström och Eva Arvidsson som är Tommys boendeassistenter är besvikna över hur han behandlats. De har fört dagbok över nästan alla besök Tommy gjort på vårdcentraler och akutmottagningar innan han fick rätt diagnos. Det började redan i höstas.
– Han klagade på värk i mage och rygg. När han inte satte upp sin adventsstjärna som han är mycket noga med förstod vi att något inte stod rätt till, berättar de.
Strax före jul fick Tommy hugg i magen och gick till distriktssköterskan. Han fick en salva att smörja magen med. Men värken släppte inte.
– I början av januari gick han till vårdcentralen. De tog prover och hittade en knöl i ljumsken. Läkaren sade att det var bråck och att det orsakade värken. Tommy sade att han var orolig för att han fått cancer, berättar Eva Arvidsson.
Värken fortsatte. I mitten av januari gick han till vårdcentralen igen. Nya prover togs.
– De visade på dåliga blodvärden. De sade att han var undernärd och behövde äta mer.

Men värken tilltog och Tommy blev allt mer desperat. Han begav sig själv till akuten vid Akademiska sjukhuset flera gånger – men blev hemskickad med smärtstillande medel. Plötsligt fick han ont i en axel. Det visade sig att ett nyckelben gått av. Han skickades till närakuten för röntgen. Tommy sade att det hänt när han vände sig i sängen. Läkaren trodde att han slagit i något. Han fick Alvedon.
Den åttonde mars ringde han till Inger Malmström och Eva Arvidsson och sade att han inte orkade med smärtan längre. På vårdcentralen ville man skicka honom till psykvården. Men han vägrade.
– Vi försökte få tag på trygghetsjouren, men de svarade inte. Tommy försvann, säger Eva Arvidsson.
Hon hittade honom på närakuten som tagit nya prover. Blodvärdena var så dåliga så de skickade honom till akuten där han blev inlagd. Efter några dagar visade det sig att han hade en form av blodcancer som heter myelom.
– Vi kände oss så maktlösa. Vi har varit med honom vid flera tillfällen och man litar ju på att vården gör rätt bedömningar. Han har svårt att prata för sig. Skulle det ha varit du eller jag så är jag säker på att vi skulle få en annan behandling, säger Inger Malmström och Eva Arvidsson.

Filippa Nyberg, chefsläkare vid Akademiska sjukhuset beklagar om det är så att Tommy inte tagits på allvar när han sökt vård.
– Det ska inte hända. Vården ska vara jämställd. Han ska behandlas som alla andra. Det är jätteviktigt och finns med i alla våra dokument.
Hon har ingen information om fallet och kan inte uttala sig om det specifikt.
– Men det kan ta tid att ställa rätt diagnos om en person har myelom, och jag kan förstå att det kan bli problem om det handlar om personer som har svårt att uttrycka sig.
Händelserna har ännu inte anmälts.
– Det är viktigt att vi får reda på vad som hänt så att vi kan se om fel begåtts och vilka slutsatser vi kan dra av det. Vi måste få kännedom om våra misslyckanden för att kunna förhindra att nya sker, säger Filippa Nyberg.