Mitt i trädgården står en ärgad vattenpump och vittnar om en annan tid. Den funkar fortfarande; Uno Westerlund pumpar några tag tills vattnet porlar fram. En kul leksak tycker hans barnbarn. Men ända fram till 1955 var det ingen leksak, utan en nödvändighet som gav husets invånare vatten.
Kommunalt vatten fanns nämligen inte i Eriksberg – eller stora delar av övriga Uppsala heller, för den delen – fram tills dess. Inte heller avlopp. Där trottoarerna idag ligger asfalterade rann avloppsvattnet i djupa diken, i vilka stora råttor frodades och satte skräck barnen.
– Som det stank om de där dikena! minns Torgny Svedberg, som vuxit upp i Eriksberg och som denna soliga eftermiddag samlats tillsammans med övriga studiecirkelsdeltagare hemma hos Uno och Monica Westerlund för att spana in boken de tillsammans skrivit och som nu ligger nytryckt i prydliga travar i paret Westerlunds vardagsrum.
Det har gått två och ett halvt år sedan de bildade sin studiecirkel om gamla Eriksberg. Efter intervjuer med äldre Eriksbergsbor, letande på vindar, genomgång av handlingar från Eriksbergs egnahems- och fruktodlareförening och inte minst ett antal timmar på Stadsarkivet och Landsarkivet hade de massor av fakta om sitt område. Materialet blev till en bok: Gamla Eriksberg förr och nu. 90 exemplar blev snabbt förhandsbokade.
– Det var jag som drog igång studiecirkeln eftersom jag ville lära mig mer om mitt bostadsområde, och jag märkte att det var fler som också ville det, säger Uno Westerlund som är historiker och den som redigerat boken.
Avloppsdikena, och den flera decennier långa tvisten med fabriken Upsala-Ekeby om att få utlovat vatten och avlopp indraget i stadsdelen, beskrivs i ett av bokens många kapitel. I andra får läsaren bland annat veta att barnen i 30-talets Eriksberg fiskade i det i dag torrlagda Stora kärret (av självaste Linné kallat Norby helvete), att de badade i Hågaån dit man fick vandra längs kostigar och att det sprang omkring hönor, kaniner och grisar i trädgårdarna eftersom hushållen till viss del var självhushållande.
Studiecirkelsdeltagarna har själva lärt känna sitt Eriksberg betydligt närmare under arbetet med boken. Något som gjort att de fäst sig ännu mer vid området.
– Inte minst har det ju varit roligt att få veta vad ens eget hus och trädgård har varit med om, säger Ulla Holm som bor i ett av områdets första hus, byggt 1923.
Själv har hon fått svar på varför det kryllar av olika växter i hennes trädgård: det visade sig att det bott en järnvägare i huset, som under sina resor runtom i Sverige plockade med sig växter från landets järnvägsstationer och sedan planterade dem i den egna trädgården.
– Att lära känna sitt närområde och få en ökad gemenskap här blir som en behövlig motvikt mot den globalisering som präglar övriga livet och samhället.