Varje dag tar daghärbärget Mikaelsgården i centrala Uppsala emot ett 30-tal hitresta romer, de allra flesta från Rumänien. Totalt kommer ett 50-tal romer dit mer eller mindre regelbundet.
– De kommer hit direkt på morgonen och är både hungriga och genomfrusna eftersom de flesta av dem bor i bilar. Täckena de sover i är stelfrusna, säger Jan-Olov Gustafsson som jobbar som socionom på Mikaelsgården.
Mikaelsgården drivs av Uppsala stadsmission och är en ideell öppen verksamhet för vuxna som på grund av exempelvis hemlöshet eller missbruk står utanför samhället. Här får besökarna något att äta och dricka, rena torra kläder, gå på toa och ta en dusch. Jan-Olov Gustafsson säger att antalet romer som kommer till Mikaelsgården minst fördubblats de senaste ett-två åren. Särskilt nu i höst har det skett en stor ökning. Han möter mycket utsatta människor.
– Genomgående för romerna från Rumänien är att de inte har några andra möjligheter att hålla familjen vid liv. Att fly hit och få ihop pengar genom att tigga och spela är deras sätt att försöka överleva.
Det som oroar Jan-Olov Gustafsson och övriga personalen mest är situationen för de romska barn som är här. Jämfört med tidigare vintrar är fler barn kvar i år, säger han. Men barn får inte komma in på Mikaelsgården. Där råder 20-årsgräns eftersom det är tillåtet att vara påverkad.
– Barnen sitter utanför eller i bilar och väntar. Vi försöker hjälpa till med barnkläder och smörgåsar som föräldrarna kan ta med till dem, men det känns naturligtvis jättehemskt.
– Och hur ska det gå i vinter? Det kan ju bli uppemot 25 grader kallt, i en bil fryser man ihjäl då. Vad händer med barnen om de är kvar?
Mikaelsgården är långt ifrån den enda frivilligorganisation som reagerat över ökningen av antalet hitresta romer. Kyrkor och frivilligorganisationer i Uppsala har precis startat ett nätverk för att diskutera vad man kan göra på lång och kort sikt. Margareta Svensson Paras som är versamhetschef på Uppsala stadsmission är kritisk till att kommunen inte tar ett större ansvar, utan förlitar sig så mycket på frivilligorganisationer.
– Kommunen kan inte blunda för de här frågorna. Vi måste tillsammans agera nu, annars är risken stor att folk fryser ihjäl. Men det är en svår fråga och vi är alla tagna på sängen över situationen, säger hon.
På socialtjänsten i Uppsala erkänner man att man inte vet hur man ska tackla situationen. Enligt EU:s regler ska vuxna människor klara sig själva när de vistas i andra EU-länder. Men så fort barn är inblandade är varje kommun skydlig att se till att de inte far illa.
– Vi tycker att det är väldigt svårt att veta var gränsen går. Att bo i en bil är inte vad vi anser är lämpligt för ett barn. Men att omhänderta ett barn och då bryta bandet med föräldrarna är kanske ännu värre, säger Lotta Lindh-Neville som är chef för socialtjänstens myndighetsdel barn och unga.
Hon säger att socialtjänsten gjort en hel del för att undersöka hur dessa barn har det, oftast efter att ha fått in orosanmälningar från allt från polis till privatpersoner. Enligt Lotta Lindh-Neville har inget barn omhändertagits efter en sådan utredning. Däremot har barnfamiljer fått erbjudande om enklare boende ett par nätter. Vissa har tackat ja, andra nej.
– Kanske bör vi har mer uppsökande verksamhet och berätta att vi inte anser att det är lämpligt att bo i bilar med barn, säger hon.
Men vad har de för alternativ?
– Det vet jag faktiskt inte. Egentligen är det här en internationell fråga som borde behandlas på EU-nivå.
I dag tar Uppsala stadsmission genom Mikaelsgården ett stort ansvar för dessa utsatta människor – borde inte kommunen ta ett större ansvar än man gör?
– Jo, vi måste anpassa oss till de fenomen vi ser i samhället. Kanske bör Uppsala kommun bygga upp en verksamhet dit hitresta barnfamiljer kan vara om dagarna.
Är det något ni diskuterar?
– Nej, men vi borde börja göra det.