– Myndigheterna har slagit sönder vår tillvaro, säger hon.
Mikaela och Jimmy Eklund bor på en idyllisk gård några mil utanför Uppsala tillsammans med fyra barn. Jimmy är anläggningsarbetare och Mikaela jobbar inom omsorgen. Fram till den där majdagen i år då allt började hade de aldrig haft kontakt med socialtjänsten.
Den här berättelsen kretsar kring fyraårige Leon, yngsta barnet i familjen. Allt sedan späd ålder har Leon haft feber, hosta och svårt att andas. Otaliga gånger har Mikaela sökt vård för honom.
Läkarna har gjort en mängd undersökningar och skrivit ut mediciner. Ett par gånger har lunginflammation konstaterats och det har talats om astma men man har egentligen inte kommit fram till några andra fel och Mikaela har fortsatt att kontakta sjukvården.
– Vilken mamma som helst hade varit orolig med en son som är sjuk lika ofta som Leon, säger hon.
Men i våras började ett par läkare på Akademiska sjukhuset att bli misstänksamma. Leon verkar ofta frisk när han kommer till sjukhuset och läkarna tror att Mikaela hittar på symtomen. Man misstänker att hon lider av den psykiska åkomman Münchhausens syndrom och därför vill skada sitt barn (se faktaruta).
Läkarna befarar att pojken medvetet utsätts för onödiga undersökningar och att de förmåtts skriva ut mediciner i onödan. I mars ordnas ett möte mellan Akademiska sjukhuset och socialtjänsten i Håbo, den kommun där familjen bott tidigare.
”Det är viktigt att Leon så snart som möjligt separeras från mamman”, skriver socialtjänsten efter mötet. Ärendet betraktas som barnmisshandel och åklagare kopplas in.
På eftermiddagen 7 maj åker Mikaela hem efter jobbet med barnen i bilen. På gården väntar två polisbilar och sex socialsekreterare. Deras uppdrag är att tvångsomhänderta barnen.
Insatsen kommer som en total överraskning för Mikaela och stämningen blir upprörd. En polis bryter upp Mikaelas händer och tar bilnyckeln. Syskonen gråter och ett barn springer mot skogen, men fångas in. Syskonskaran förs bort och Mikaela bryter ihop i chock.
Tre av de fyra barnen släpps efter ett dygn. Men fyraårige Leon placeras på en skyddad adress där han är en vecka utan sina föräldrar. Därefter skickas han till ett utredningshem i Stockholm med sin pappa Jimmy som tvingas ta ledigt från jobbet. Sommarens semesterplaner på en resa till Legoland får ställas in.
Leon som varit blöjfri börjar nu kissa och bajsa på sig och gråter efter mamma.
Efter ett tag tillåts far och son att bo på egen hand i en lägenhet och Mikaela får börja träffa Leon igen – men bara under övervakning.
– Det var fruktansvärt, säger hon.
Den 14 juni, fem veckor efter omhändertagandet, får Mikaela ett sms från en socialsekreterare. Plötsligt har allt svängt.
”Min ståndpunkt nu är att det inte föreligger någon oro för att Leon skulle fara illa. Jag ser inte att han skulle ha tillfogats någon fysisk skada, och ev. övermedicinering kan jag inte heller hitta något stöd för då ju allt är förskrivet av läkare”, skriver socialsekreteraren.
Därmed är ärendet avslutat och familjen kan återförenas.
En viktig orsak till omsvängningen är att socialtjänsten skickat Leon på en ny läkarundersökning. Den påvisar en förtätning i lungorna och sannolikt även astma.
– Självklart ska myndigheterna ingripa om de misstänker att barn far illa. Men i vårt fall hade det troligen räckt med några telefonsamtal så hade vi sluppit gå igenom allt det här, säger Mikaela.
Om socialtjänsten exempelvis kontaktat Leons mormor innan polistillslaget, hade det hela kanske tagit en annan vändning.
Mormorn heter Marie-Louise Fredriksson och är ofta barnvakt åt Leon.
Hon berättar att hon har tagit hand om barn i hela sitt liv och knappast oroas av lite hosta. Men med Leon har det varit annorlunda.
– Flera gånger när Leon bott över hos mig har han blivit blå om läpparna och fått så svårt att andas att hela magen dragits in. Det har varit så obehagligt att jag inte vågat ha kvar honom, säger Marie-Louise Fredriksson.
Leon har haft så mycket problem med andning att Marie-ouise alltid ordnat så att han sover halvsittande.
– Så fort han fått sina mediciner har hostandet upphört och andningen blivit bättre.
Jasmine Viberg som arbetat på Leons förskola ger en liknande bild.
– Några gånger såg jag hur Leon fick svårt att andas. Under ett år kunde han vara rosslig i lungorna kanske ett tjugotal gånger.
Först efter omhändertagandet blir förskolepersonalen utfrågad av socialtjänsten. De berättar då att Leon ibland blir blå om läppar och naglar.
Ett sms och ett brev om att ärendet avslutats är allt familjen hört från socialtjänsten sedan fallet lades ner. I övrigt total tystnad.
Det är en sargad familj som nu försöker lappa ihop tillvaron. Jimmy serverar kaffe på gården där polisbilarna rullade in i våras. Solen håller på att gå ner och utsikten är bländande.
Mikaela är ute på ett ärende men Leon kommer farande från huset med ett stort leende. Jimmy är fortfarande märkbart tagen.
– Det var hur bra som helst mellan Mikaela och mig innan det här. Men händelsen skapade så mycket oro och konflikter och det var nära att vi skilde oss.
Jimmy säger att han ännu inte riktigt begripit vad som hänt familjen.
– Får myndigheterna verkligen bete sig så här mot människor?