Videon är inte längre tillgänglig
Genom köksfönstret har vi utsikt över hagarna där några av Elin Torstenssons 33 brunvita kossor ligger och tuggar i godan ro. En vanlig regnig höst hade de fått ställa sig i ladugården redan för några veckor sedan, men med såhär vackert väder får de idissla ute ännu ett tag.
Fast det är ungefär allt som är positivt den här hösten. I skrivande stund får Elin Torstensson och alla andra Arlabönder 2,57 kronor per liter mjölk. Betydligt mindre än vad det kostar att producera mjölken, även för de som liksom Elin får ett ekotillägg på 1,33 kronor.
– Det är katastrof. Verkligen katastrof. Många tänker nog att svenska bönder kommer det alltid att finnas. Men så är det inte, situationen nu handlar om den svenska bondens existens, säger Elin Torstensson medan hon ställer fram kaffemuggar på det stora köksbordet.
För sju år sedan tog hon över föräldrarnas gård här i Östanå tre mil norr om Uppsala, där asparna den här dagen gör sitt bästa för att skaka av sig sina sista gu la löv.
Elin är sliten. Det är alla andra bönder hon känner också, säger hon.
– Man blir det, fysiskt och psykiskt. Många undrar jamen varför fortsätter du då? Jo, för att det brinner i själen för det man gör. Men någonstans kommer väggen.
Många bönder är nu i en situation där de inte kan betala räkningar och räntor. Inkomsterna räcker ju inte till. Elin Torstensson drar handen genom sitt korta hår.
– Men ska vi lägga ner allihopa? Och i stället bara importera mjölk och allt från andra länder? Det tror jag verkligen inte att någon egentligen vill. Man vill ha en levande landsbygd och öppna landskap, men för varje bonde som försvinner växer hagarna igen. Man vill att Sverige ska vara självförsörjande på livsmedel. Men det är verkligen det sista vi är.
I nuläget försvinner en svensk mjölkbonde om dagen. De senaste tio åren har antalet svenska mjölkbönder nästan halverats och nu finns det omkring 4 200 kvar. I Uppsala län har det gått ännu lite fortare: i december 2004 fanns 335 mjölkbönder här. I december 2014 151.
Sedan ungefär ett år tillbaka går bönderna igenom den värsta krisen någonsin. Världsmarknadspriset på mjölk är rekordlågt som en följd av allmän överproduktion av mjölk samt Rysslands importförbud av livsmedel från väst.
Flera bönder som UNT ringt runt och pratat med vittnar om hur ruinens rand närmar sig. En brister ut i gråt och säger att den ständiga pressen gör att hon är helt slutkörd mentalt. Att hon inte ser någon ljusning, utan att inte bara den svenska mjölkproduktionen utan hela den svenska livsmedelsindustrin är på väg att gå förlorad.
Krisen har fått mycket plats i media och många konsumenter har vittnat om att de gärna betalar extra för svensk mjölk. Politikerna har vaknat till och häromveckan utlovade regeringen 152 miljoner kronor till mjölkbönderna, pengar som till hälften ska finansieras av Bryssel. Utslaget på alla svenska mjölkbönder ger det omkring fem öre litern.
– Det räddar inte någon, men självklart är det bättre än ingenting, säger Elin Torstensson.
I september lanserade Ica satsningen Mjölkkronan, där en krona per liter mjölk under ett halvår ska gå tillbaka till bonden. Också Willys och Hemköp har liknande projekt.
För de 76 procent av Sveriges bönder som är anslutna till Arla har man fått göra en speciallösning, eftersom Arla till skillnad från övriga mejerier är ett internationellt kooperativ. För att pengarna ska gå till just svenska bönder, och inte till bönder i bland annat Danmark och Tyskland, har Ica behövt runda Arla och samarbeta med LRF (lantbrukarnas riksförbund).
Men om konsumenterna vill betala mer för svensk mjölk – varför kan inte Arla ge mer till just svenska bönder?
– Jag kan förstå att man undrar det, säger Mikael Lindgren, PR-chef på Arla Foods, när vi ringer upp honom.
Förklaringen handlar kort och gott om regler som bönderna i hela Arla Foods själva beslutat om:
– Arla ägs ju av bönderna själva, och kooperativets grundidé är att all intjäning från samtliga produkter ska fördelas solidariskt mellan bönderna.
Ett lågt världsmarknadspris får effekt i första hand på Arlas bönder eftersom Arla är internationella. Men eftersom Sverige inte är en isolerad ö påverkas alla mjölkbönder. Erik Gauffin är mjölkbonde på Stabby gård strax väster om Uppsala, en av de sju uppländska gårdar som tillhör den ekonomiska föreningen Sju gårdar. Han intygar han att tiderna är tuffa.
– Alla svenska bönder är drabbade. Vi har väldigt bra djurvälfärd i Sverige och det vill vi ju fortsätta ha, men det innebär ju också merkostnader, säger han medan han bjuder på kaffe utan mjölk:
– Mjölken är slut ... skomakarens barn, vet du, ler han efter att ha dubbelkollat att det verkligen inte står någon mjölk i kylen.
Sju gårdar drog igång för sex år sedan när man såg en växande efterfrågan på ekologiskt och närproducerat. Hittills har Erik Gauffin klarat sig från röda siffror i bokföringen.
Att vara ett litet mjölkmärke som har nära till konsumenterna har både nuet och framtiden för sig, tror han.
– Vi är så lokala att många i närområdet känner att det här är vår mjölk. Det är vår största styrka och gör det lättare att överleva. Vi märker hur konsumenterna bara blir allt mer medvetna, att man vill veta vad man stoppar i sig och inte bara tittar på priset.
Kanske är det mjölk från just Erik Gauffins kor som ligger i Gerd Hedenskogs kundvagn. De fyra liter som hon precis plockade från mjölkkylen på Luthagens livs är i alla fall från Sju gårdar.
– Jag vill stötta det närproducerade och ekologiska. Jag vill veta varifrån mjölken kommer och vill att de öppna landskapen ska bevaras. Då får mjölken kosta mer om det är så. Jag vet faktiskt inte vad en liter mjölk kostar. Åtta kronor? Nio? säger hon och letar efter prismärkningen under mjölkförpackningarna.
Hon skrattar till när hon hittar den.
– Haha, fjorton kronor var det visst.
Yngve Lundberg som kommer strosande strax efter Gerd Hedenskog berättar att han har stuga i Älvkarleby och att närmaste grannen är Älvkarlebys sista mjölkbonde. Yngve Lundberg är tacksam för att den bonden håller ut.
– Lägger han också ner växer allt igen. Men finns det något vackrare än svenska kohagar, med blåklockor och allt vad det innebär?
För att stötta svenska bönder och för att mjölken inte ska transporteras hundratals mil tycker han att det är en självklarhet att köpa svensk och helst närproducerad mjölk, även om det skulle kosta mer. Men ost då, tänker han på att köpa svenskt då också? Yngve Lundberg funderar.
– Hmm. Neej ... där går jag mest på smaken.
Nej, det var ju det här med andra mejeriprodukter än mjölk. Debatten har till stor del varit fokuserad på just mjölken – trots att större delen av mjölkproduktionen blir andra mejeriprodukter så som ost, grädde och youghurt. Och där skulle vi svenskar kunna göra en stor insats för att stötta svenska bönder, säger Fredrik von Unge som är näringspolitisk chef på LRF mjölk.
– När det gäller mjölk är svenskarna medvetna och betalar gärna extra för att den är svensk. Men när det kommer till exempelvis youghurt och ost då bryr man sig inte på samma sätt. Eller så är man inte lika medveten, säger han.
Men helt lätt är det inte. Många ostar som importeras packas om och ges svenska namn. Vem anar att många av Ockelbo osts ostar inte alls är gjorda på svensk mjölk till exempel? Eftersom det går åt tio liter mjölk per kilo ost blir ett högre mjölkliterpris betydligt mer kännbart på ost. När dessutom flera andra länder dumpar sitt ostöverskott i Sverige blir de utländska ostarna i vissa fall rejält billigare.
I konkurrensen med bönder i andra EU-länder har de svenska bönderna det överlag tufft. I och med EU-inträdet blev marknaden helt avreglerad – men inte produktionsvillkoren. Vips kunde regeringen inte längre skydda svenska produkter genom tullar. Samtidigt som svenska mjölkbönder fortfarande har världens hårdaste miljö- och djurhållningskrav på sig, vilket naturligtvis kostar pengar.
– Vi har världens bästa mjölkproduktion och det borde såklart vara vi som exporterar, inte tvärtom. Ändå backar den eftersom en svensk bonde måste vara oerhört effektiv för att kunna matcha konkurrensen, säger Fredrik von Unge.
Finns det andra anledningen till varför vi bör ha kvar våra mjölkbönder?
– Ja, många! En är försörjningsfrågan. Världen runtomkring oss tycks ju inte bli stabilare och säkrare, och Sverige är inte självförsörjande på något livsmedel, vilket naturligtvis gör oss sårbarare. Försvinner mjölkkor försvinner också en stor del av det svenska nötköttet.
Sysselsättningen är också väldigt viktig, påpekar han; varje svensk mjölkbonde ger jobb till sig själv och till i snitt ytterligare fem personer. För att inte glömma de öppna landskapen. Utan betande djur växer de igen.
Katten Nisse tassar runt på köksbordet och nosar försiktigt på våra koppar. Det hon blir mest galen över, berättar Elin Torstensson medan hon motar ner Nisse.
– Det är att de som har makt att påverka inte skrider till handling. Att det bara pratas en massa.
– Politiker och mejerier, intresseorganisationer ... alla säger att det svenska jordbruket är jätteviktigt. Men ingen gör något! Innan de eventuellt har kommit någon vart med nya regler eller vad man nu ska fortsätta utreda kommer massor av bönder ha dukat under.
Hon skrattar till.
– Jag inser ju att jag låter fruktansvärt neggo. Men det är inget annat än sanningen i vitögat.
Elin Torstensson tror inte att Arla kan erbjuda någon framtid för Sveriges bönder.
– Sveriges bönder borde gå ur Arla och bilda tre fyra nya medelstora helsvenska mejerier. Och låta Arla fortsätta erövra världen utan oss. Svenska bönder kan inte konkurrera på världsmarknaden.
Själv tänker hon inte längre sitta ner och vänta på att någon annan gör något. I våras föddes en idé som nu mognat fram till ett beslut. Hon ska börja sälja mjölken själv, här på gården, i gammaldags glasflaskor. Hon har precis investerat i en mjölkautomat och en maskin som ska pastörisera mjölken.
Elin Torstensson ler.
– Det känns jätteläskigt och jättespännande. Det kan inte gå mer än åt helvete, men om den här utvecklingen fortsätter kommer det ju att göra det ändå. Det enda man som enskild bonde kan göra nu är att hitta sin egen väg för att överleva.