Barnen skruvar på sig längs med ribbstolsväggarna. Några lyssnar på instruktionerna medan andra tittar bort, tänker på annat. Skolgymnastiken. En blandning av ångest, motvilja och pliktskyldighet. Träningslust? Endorfiner? Lyckorus? Bah! Förutsättningar under vilka vi kräver att våra barn och ungdomar ska närvara och prestera är sådana som vi vuxna aldrig skulle ställa upp på.
Att det finns stora problem med skolgymnastiken kan en se i SVT:s serie ”Gympaläraren”. Träningsprofilen Kalle Zackari Wahlström åker tillbaka till sin gamla högstadieskola och tar sig en titt på hur idrottslektionerna fungerar för eleverna. Inte så bra, visar det sig. Alla som är förvånade räcker upp en hand…
Jag behöver inte gräva långt ner i minnesbanken för att hitta de där otaliga timmarna i kön på brännbollsplanen där hånen och psykningarna duggade tätt. Eller våndan när hinderbana stod på schemat, när alla skulle göra styrketester medan klasskamraterna tittade på eller när de obligatoriska loppen i elljusspåret skulle avklaras framför publik.
Lägg där till omklädningsrum som det inte alltid gick att låsa om, lärare som gärna peppade de som redan kunde men inte oss som inte vågade och lektioner som såg likadana ut från år till år. Inte så konstigt att jag än i dag får ont i magen av gemensamma gymnastikpass i spegelsalar. Knappast märkligt att det tog mig många år att finna glädjen i träningen. Och så slår en på ”Gympaläraren” och ser att det ser exakt likadant ut fortfarande! Att det där magontet som då grodde i mig och många andra nu hugger i dagens unga.
Vi vet att det är viktigt att röra på sig. Ändå har dagens svenska grundskoleelever betydligt mindre schemalagd idrott än de flesta andra länder i Europa. Det är dokumenterat att våra barn mår allt sämre – både fysiskt och psykiskt. Så varför i hela fridens namn görs fortfarande idrottslektioner som ger så många ångest och avskräcker från motion?
Förflytta gympalektionsscenariot från skolan till arbetsplatsen: skulle du bli sugen på träning av att tvingas springa hinderbana på tid två gånger i veckan samtidigt som dina kolleger stod på led och tittade på? Nej precis. Då ska vi nog inte anta att våra barn blir det heller.
Om vi nu påstår att vi vill få fler barn att röra på sig mer måste vi ge dem möjligheterna till det. Om vi vill få våra barn att må bättre måste vi sluta tvinga in dem i miljöer som så många helt uppenbart mår dåligt av. Det är träningsglädje vi pratar om här, inte raketforskning. Hur svårt ska det vara?