”Jag önskar jag vore ett barn
och kunde skratta från hela mitt hjärta
i stället för det här bittra leendet som dansar på mina läppar.
Jag önskar jag vore ett barn
som kunde glömma all världens smärta och sorg
med en enda kyss från min mor.”
Sohail Sallehi tittar tyst på ett diplom som hänger på väggen i hans välstädade lilla etta i Sala backe. Tre år har gått sedan han skrev de där orden som handlar om saknaden efter sin mamma. En dikt han döpte till Önskan och som gav honom första pris i tävlingen Poesi utan gränser.
I dag skriver han sällan, men saknaden efter hans mor är precis lika stor nu som då.
– Jag tänker på henne varje dag, säger han och heller upp varsin kopp kaffe åt oss.
Det har gått nio år sedan Sohail Sallehi tvingades lämna sin mamma och sina sex syskon i det krigsdrabbade hemlandet Afghanistan. Som många av sina landsmän var Grekland det första europeiska landet han kom till. Där blev han kvar i tre år.
– Jag trivdes bra i Grekland. Men den ekonomiska situationen och den ökade arbetslösheten i landet gjorde att grekerna blev fientligt inställda till oss invandrare. Det blev svårt att stanna kvar i landet, säger han
Sohail insåg att det bästa var att fly vidare och hamnade då i Sverige och Uppsala. Efter dryga halvåret fick han besked om uppehållstillstånd.
– Det kändes ganska jobbigt till en början här. Jag saknade ju inte bara min familj utan även den tillvaro jag hade fått i Grekland. Samtidigt kände jag mig väldigt nyfiken på Sverige och jag hade drömmar om att skaffa familj och utbilda mig till polis. Men då var jag liten, nu har jag blivit äldre och förstått att så fungerar det inte, säger han.
Sohail Sallehi berättar att problemen började i skolan.
– Jag hade svårt att lära känna folk och kände mig väldigt ensam. Jag vet inte hur man ska förklara det men det är svårare att ta kontakt med människor i Sverige än i Grekland, säger han och fortsätter efter ett tag:
– Jag började må psykiskt dåligt och kunde inte sova på kvällarna. Jag blev deprimerad.
Sohail Sallehi lyckades dock vända på sitt mående. Skolan började gå bättre och drömmarna om att bli polis väcktes åter till liv. Men då satte byråkratin käppar i hjulet.
För att bli polis måste man vara svensk medborgare. I regel blir nyanlända med uppehållstillstånd det efter att ha bott fyra år i landet. Men kommer man från Somalia eller Afghanistan gäller åtta år. Orsaken är att id-handlingar från de länderna anses ha låg tillförlitlighet.
– Jag har drömt länge om att bli polis. I Afghanistan sköter polisen inte sitt jobb, de skapar inte trygghet och det skulle jag vilja göra. Det kändes väldigt tråkigt när jag insåg att jag inte kunde bli det. Jag funderade på att göra en grundutbildning i militären i stället, för jag hade fått hem ett brev från Försvarmakten, men där måste man också vara svensk medborgare, säger han.
I dag läser Sohail ett byggnadsprogram. Det är inget som han vill jobba med för resten av sitt liv men han säger att det kan ta längre tid än vad man tror att nå sina drömmar. Han sysselsätter sig även genom att regelbundet hjälpa till i föreningen Tamam som anordnar läxhjälp för nyanlända. Och de senaste två somrarna har han åkt tillbaka till Grekland och volontärat för en ideell organisation som jobbar med att hjälpa asylsökande barn som kommer till den Grekiska gränsen. I år åker han ner igen.
– Jag vet hur det känns att vara i den sitsen som barnen där är. Hur ensam och orolig man kan känna sig. Jag fick själv hjälp av frivilliga och det betydde otroligt mycket. Det känns bara rätt att ge något tillbaka, säger han.