Politikerna i Äldrenämnden ska ta beslutet i dag, torsdag. Blir det ja läggs landets enda kommundrivna avdelning för palliativ vård ned. Men frågan är känslig. Omtankens chef har försökt avstyra UNT:s intervju med personalen med motiveringen att de ska arbeta. När två anställda ställde upp på ledig tid förbjöds de att ge några intervjuer inne i huset - för att inte störa patienterna.
– Vi anser ändå att vi är skyldig att berätta för Uppsalas innevånare vad deras svårt sjuka går miste om ifall Omtanken läggs ned. Det här är en unik vårdform som blir svår att ersätta, säger undersköterskorna Barbro Karlsson och Pernilla Andersson som talar för sina kamrater på Omtanken.
De visar klipp och insändare från personal med oro för att vården av de döende ska försämras, anhöriga som prisar verksamheten, en professor i palliativ medicin som ifrågasätter om det kommer att finnas kompetens för att vårda döende med svåra smärtor, plågsam andnöd och kraftig ångest.
– Tanken är att patienterna ska tas om hand inom den kommunala omsorgen, hemma eller på kommunens vård- och äldreboenden. Vi tror inte att det kommer att finnas tillräckligt med personal och kompetens för att klara det, säger Barbro Karlsson och Pernilla Andersson.
Att vårda döende patienter kräver både tid och erfarenhet. När de inte själva kan säga hur de mår måste personalen kunna läsa deras uttryck.
– Den kunskapen finns inte. Patienter som har svåra smärtor kommer att tvingas vänta på smärtlindring om inte sjuksköterskor är på plats hela tiden.
Kommunen ska ju utbilda personalen?
– Jo, men det ska ske via webben. För att klara det här jobbet är det lång erfarenhet som gäller. Man måste kunna prata om döden och även ta hand om de anhöriga. De har många frågor om varför mamma inte dricker eller äter, inte pratar, om hon har ont eller lider. Då måste det finnas tid för dem, säger Barbro Karlsson och Pernilla Andersson.
De tror att tid och tröst uteblir och att de anhöriga i stället kommer att tvingas ta ett större ansvar för sina döende.
Den erfarenheten har Gunnar Johansson, 73 år, från Järlåsa. När hans fru Anita blev sjuk i cancer ville kommunen att hon skulle vårdas hemma även fast hon hade ramlat i trappen och skadat sig så att hon knappt kunde gå.
– Hon var så dålig så jag kunde inte ens hjälpa henne till toaletten. Ändå ville de att hon skulle vara hemma, säger han
När Gunnar vägrade hamnade Anita på landstingets hospice i två veckor. Efter det ville kommunen att hon skulle hem igen. Men Gunnar visste att det fanns lediga platser på Omtanken, så hon hamnade där till slut.
– Hon fick en oerhört bra omvårdnad under de elva veckor hon hade kvar. Den bästa man kan tänka. De hade tid, kunskap och resurser att ta hand om henne. När hon var riktigt sjuk och inte ville äta så satte de sig ned, tog hennes hand och undrade vad hon ville ha. Det fick ta tid och de gav henne tiden. Det är god omvårdnad. De var oerhört fina. Jag skulle själv vilja dö på det sättet, säger Gunnar Johansson.
Han tror att avvecklingen av Omtanken mest handlar om att spara pengar.
Det gör den också. Enligt äldrenämndens ordförande Monica Östman (S) så kostar en plats på Omtanken 3000 kronor per dygn. En plats på ett vanligt boende knappt 2000 kronor per dygn.
– Under de senaste månaderna har bara hälften av platserna på Omtanken varit belagda. Just ni finns nio patienter där, säger hon.
Monica Östman anser att Omtanken gör ett mycket bra jobb. Men att den palliativa kompetensen också finns på andra håll i kommunen.
– Många avlider i våra verksamheter varje år och vi har en god allmän palliativ vård för dom. Med det här beslutet kommer den att bli mer jämlik, säger hon.