Den lille pojken är kanske ett halvår gammal och vaknar inte när vi försöker väcka honom. Han är väldigt varm och helt slapp i kroppen. Den danska volontären som håller honom ger mig ett snabbt oroligt ögonkast.
– Jag vet inte hur illa däran han är. Häll vatten på hans huvud, säger hon och räcker mig en vattenflaska.
Jag häller. Först reagerar pojken inte, men sedan rör han lite på sig. Vi andas ut och hans mamma gråter av lättnad när hon sträcker sig efter honom och lägger kinden mot hans kind. Vid hennes ben står ytterligare tre barn som ser skrämda ut. Men de sträcker försiktigt fram händerna och tar emot vattenflaskorna som volontärerna ger dem.
Runtomkring ler människor och kramar varandra. De har kastat av sig flytvästarna och några tar selfies. Nu är de framme, på en stenig strand på den grekiska ön Lesbos. För en dryg timme sedan var de i Turkiet. De turkiska bergen reser sig ur havet bara en knapp mil härifrån.
– Nu känner vi oss säkra. Och lyckliga, säger Marwa Al Hassan som har ettåriga dottern Raghad i famnen.
De är från Syrien, precis som majoriteten av det 40-tal personer som satt i den svarta gummibåten.
– Det fanns till slut ingen annan möjlighet än att fly. I Syrien vet man inte om man kommer att överleva. Vi flyr för våra liv och för våra barns liv, säger hon.
Marwa Al Hassan pratar ingen engelska, men en man i 20-årsåldern som heter Maamen Zar översätter. Han berättar att de alla fick gömma sig för patrullerande gränsvakter i två dygn i Turkiet innan de kunde ge sig av.
1 300 dollar, ungefär 10 700 svenska kronor, fick var och en betala för att åka med.
– Båtfärden gick bra, men barnen grät och vi var alla rädda. Nu känner jag mig lättad, säger han.
När jag frågar Maamen Zar om han lämnar kvar någon familj i Syrien ser han bedrövad ut.
– Mamma och pappa. Jag tänker mycket på dem och hoppas att de kan komma efter.
Nu vill Maamen Zar starta ett nytt liv i Tyskland. Hur han ska ta sig dit vet han inte exakt än. Han rycker på axlarna och ler; det ordnar sig.
Hit till Lesbos stränder kommer flyktingbåtar från Turkiet timme efter timme. Främst när det är ljust, men vissa också på natten. Varje dygn anländer omkring 2 000 flyktingar, tre fjärdedelar av dem är syrier enligt FN:s flyktingorgan UNCHR. Flytvästar ligger i tusentals längs stränderna. Resterna efter alla gummibåtar, vars skrov punkteras med knivar av de som kör båtarna för att de turkiska båtförsäljarna ska få sälja nya båtar, vittnar också om den stora flyktingvågen. Ändå är den stora majoriteten flyktingar kvar i krig och i flyktingläger i grannländerna.
Här i norra Lesbos finns inga större hjälporganisationer på plats. Det är främst enskilda volontärer som drar ett jättelass. Norska Linda Grönås håller varje dag utkik efter nya båtar som är på väg in mot land, och åker dit för att se till att särskilt barn och sårade får hjälp. Hon berättar att det händer att personer faller överbord. Men båtarna vänder sällan om för att plocka upp dem.
– I de flesta fall tror jag att andra båtar plockat upp dem. Jag har hört om familjer som återförenats.
Men det händer att människor dör på vägen över. En av hjälporganisationerna här på ön ordnar begravningar för döda som spolats upp på stränderna. Vissa begravs utan att man lyckats ta reda på vilka de var.
Linda Grönås säger att de allra flesta som kommer har flytväst.
– Men barnflytvästarna är ofta dåliga, barnen kan slingra sig ur dem, säger hon och skakar på huvudet.
Den lille pojken, som vi får reda på heter Saif, har öppnat ögonen. Hans pappa söker hans blick och busar lite med honom. Saifs syskon har fått varsin smörgås av de danska volontärerna och vinkar glatt med munnarna fulla.
Så lämnar de stranden bakom sig och börjar vandra, upp längs de branta slingriga vägarna i över 30 graders hetta. Deras flykt vidare i Europa fortsätter.