Sofia Kågebo är gravt utvecklingsstörd och beskrivs av sina föräldrar som ovanligt glad och social.
– Sofia har inget eget tal men är väldigt förtjust i att umgås med andra människor, berättar Kristina Kågebo.
Sofia Kågebo vistas på ett korttidsboende två veckor i månaden, resten av tiden tar föräldrarna hand om sin dotter hemma i Storvreta.
– Hon behöver hjälp med i stort sett allt, från hygien till att få i sig mat. Ibland är Sofia uppe på nätterna och då blir det till att vaka, säger Kristina Kågebo.
Kristina och Nils Kågebo är 68 respektive 73 år och börjar få svårt att orka med omvårdnaden. Redan 2007 meddelade kommunen att Sofia Kågebo har rätt att flytta in i en egen lägenhet i ett gruppboende som kommunen ska ta fram.
2009, efter två års väntan, erbjöd kommunen en etta för 8 700 kronor i månaden inklusive matkostnad, något hon skulle ha svårt att klara med sin pension på 6 800 kronor i månaden. Kommunentipsade om att de kunde söka socialbidrag men föräldrarna tackade nej eftersom boendet skulle bli för dyrt.
Trots Sofia Kågebos utåtriktade natur tar det lång tid för henne att vänja sig vid andra människor. Exempelvis att skola in henne på korttidsboendet tog över ett år.
I fallet med det erbjudna gruppboendet, som var nybyggt, fick föräldrarna inte veta vilka som skulle bo och arbeta där. De ville inte chansa genom att låta sin dotter flytta in på prov för att senare kanske vara tvungna att ta henne därifrån om det inte skulle fungera.
– Vi söker inte en förvaringsplats åt vår dotter, vi vill att Sofia ska må bra där hon bor, betonar Kristina Kågebo.
Med två års mellanrum har det kommit ytterligare ett par erbjudanden från kommunen men föräldrarna har avböjt båda. De säger att de insåg att Sofia Kågebo inte skulle fungera ihop med de andra personerna på gruppboendena, personer som suttit i rullstol, varit äldre eller på annat sätt haft stora omvårdnadsbehov.
– Sofia är en livlig person som vill ha folk omkring sig. Hon passar inte på ett boende med äldre personer som sitter inne på sina rum. Det har vi talat om för kommunen men fått veta att det för deras del mest handlar om att fylla tomma platser, säger Kristina Kågebo.
När UNT är på besök hos familjen Kågebo i radhuset i Storvreta är Sofia hemma från sin dagliga verksamhet. Sofia, som inte har något språk i vanlig bemärkelse, är till en början lite avvaktande inför fotografen men kommer snabbt över sin blyghet. Det märks att föräldrarna är väldigt måna om sin dotter och atmosfären är varm.
Makarna Kågebo har träffat de beslutande nämndpolitikerna för att berätta om sin dotters behov men då känt sig väldigt kyligt bemötta.
– Det verkar som om kommunen medvetet sparar pengar genom att låta bli att bygga gruppbostäder och istället väljer att betala straffavgifter. Ska kommunen få fortsätta att betala avgifter istället för att göra något åt problemet, undrar Nils Kågebo.
De har funderat på att göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg för att få prövat om kommunen ska dömas till en straffavgift men har hittills avstått.
– Vi befarar att kommunen skulle ta straffavgiften från budgeten för de funktionshindrade. Det skulle kunna leda till ännu mer nerdragningar och det vill vi inte riskera, betonar Kristina Kågebo.