För många av de som kom sent till universitetet i hopp om att det skulle finnas platser kvar inne i aulan blev det en tröst för tigerhjärtan att det ändå var skönt utomhus i solen. Många vinterbleka ansikten vändes uppåt, och när klockan blivit kvart över tre och alla som först varit med om mösspåtagningen slutit sig till åhörarskaran, spreds också leenden över ansiktena då OD tog ton:
”Hör i Orphei drängar …”, lystringssången, Fredmans epistel no 14, gjorde klart att nu hade konserten börjat.
Vid andra numret, Längtan till landet eller Vintern rasat som den oftare kallas, kunde man också se hur gamla och unga kände att så är det, vintern har rasat ut. Att utomhuspubliken denna sista april också bokstavligen fick ”hälsen glada vindar” tycktes inte bekomma någon illa.
Tre av de som hoppats på att få en sittplats inne i aulan var Alexander Hannfors, Josefin Gunnarsson och David Karlsson. Fram till januari 2016 är de veterinärstudenter på SLU, så det här var sista chansen att som studenter höra OD-konserten i den anrika innemiljön.
– Jag har hört den ute i parken ett år tidigare, men nu hade det varit kul att komma in också. Men vi är sent ute, fem i tre, så det är nog inte så stort hopp. Dörrarna är ju stängda och många väntar, sade Alexander Hannfors.
Så blev det också, han och hans vänner fick ta plats nedanför Geijers fötter i stället, men de såg ut att trivas gott där i solen.
Utan plats i aulan blev också David och Katja Östling med sonen Rasmus som kommit till Uppsala över dage. De bor i Östersund och hälsar på vänner i Stockholm över helgdagarna.
– Det är lika skönt att sitta ute när det är sånt här väder, sade Katja Östling när de drog sig tillbaka från den skuggade grusplanen framför universitetstrappan till gräset och solskenet i parken.