Mätstationen i Norunda, som ligger en dryg mil utanför Björklinge, ingår i ett nätverk av europeiska mätstationer som ska ge bättre koll på växthusgaserna.

I en 100 meter hög mast finns mätutrustning på flera nivåer. Det gör att man kan övervaka utsläppen i ett stort område samtidigt som man får en mycket bättre uppfattning om hur mycket koldioxid som skogen kan binda.

– Vi är en av få stationer i Europa där koldioxidhalten fortfarande kan gå ner under 400 ppm. Det är skogens förtjänst, säger Anders Båth, när han visar runt på fältstationen.

Artikelbild

| Ovanför trädtopparna, på 35 metersnivån, mäter man hur mycket växthusgaser som ekosystemet tar upp och avger. Anders Båth, forskningsingenjör, säger att man får kättra upp i masten för att se till mätutrustningen någon gång i månaden.

Oftast ligger dock halten koldioxid över det symboliska värdet 400 ppm (0,04 procent), även här. Gränsen 400 ppm ses som ett viktigt steg mot en värld som överskridit 2-gradersmålet. Just denna dag är halten strax över 410 ppm, enligt de dataskärmar som ger kontinuerlig information om koncentrationen av koldioxid, metan, kolmonoxid och vattenånga.

Läs mer: Myter om klimatpåverkan

Läs mer: Vi silar mygg och sväljer kameler

Vid besöket tar vi oss upp till 35-metersnivån där man mäter hur mycket växthusgaser som tas upp, respektive avges, av ekosystemet. Mätinstrumenten registrerar både vindriktning, turbulens och koldioxidhalter 20 gånger per sekund. På så sätt får man en noggrann mätning av markens och växternas upptag eller utsläpp av växthusgaser, som varierar efter både årstid och tid på dygnet.

Tidigare har man använt teoretiska modeller som utgår från användningen av fossila bränslen och beräkningar av skogens upptag av kol. Nu får man handfasta data om vad som egentligen händer med växthusgaserna.

Av den koldioxid som släpps ut är det ungefär hälften som blir kvar i atmosfären och påverkar klimatet. Resten tas upp av hav och skogar, 25 procent av haven och 25 procent av landbaserade ekosystem.

– Politikerna behöver data och information om vad som händer. Och när vi nu förhoppningsvis går in i bindande överenskommelser om utsläppsminskningar måste man ha verktyg att se vad som händer i praktiken och i vilken utsträckning, säger Anders Lindroth, professor i naturgeografi vid Lunds universitet, som är huvudman för den svenska delen av projektet.

Läs mer: Så blir vädret 2080

Läs mer: Gläds inte åt det mildare klimatet

Tanken är att nätverket av mätstationer i EU-konsortiet ICOS ska ge ett tydligt underlag där man kan följa flödet av växthusgaser i detalj. Då kan man också se var utsläppen har skett. Med hjälp av kol 14-metoden mäter man dessutom hur stor andel av koldioxiden som kommer från utsläpp av fossil förbränning.

I fredags bildades ICOS formellt. Och i går hölls en högtidlig invigning i Bryssel. Inom ICOS-projektet finns 95 mätstationer i nio länder. Norunda utanför Björklinge är en av tre svenska fältstationer som ger atmosfärsdata från 100 meters höjd. De andra ligger i Skåne och Västerbotten. Var och en ger de en bild av utsläppen i ett område som motsvarar en tredjedel av Sveriges yta.

Dessutom finns ytterligare fyra svenska mätstationer, alltså totalt sju, som mäter kolbalansen i ekosystemet.

Bland har man en mätstation av ekosystemet i Abisko som också ska ge svar på vad som händer med metanutsläppen i permafrostområden.

Bland klimatforskarna finns en oro för att naturen kan spela oss spratt som gör att klimatförändringarna accelererar okontrollerat om permafrosten i tundraområden börjar tina och avge metangas när temperaturen går över en viss gräns.

– Vi kan se att det sker stora förändringar i permafrosten, och det är en tydlig trend att det aktiva lagret blir djupare, säger Anders Lindroth.

Nästa år har mätdata inom ICOS kunnat analyseras så att man börjar få en tydligare bild av växthusgasernas väg.