– Förhoppningsvis kommer våra resultat också att bli en värdefull hjälp för dem som arbetar med att försöka bevara dessa hotade hönsraser, säger Anna Maria Johansson, forskare vid Institutionen för husdjursgenetik vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
När den storskaliga ägg- och broilerproduktion utvecklades under 1900-talet var det inte hönsen som gått omkring och pickat på ladugårdsbacken som bytte arbetsmiljö. Hönsen i ägg- och broilerfabrikerna är inte ättlingar till hönsen som ses på gamla påskkort tecknade av Jenny Nyström.
– Dagens värphöns kommer närmast från utländska avelsföretag och är vita eller bruna hybrider som lägger vita respektive bruna ägg. Inga av de hönsraser som fanns spridda på den svenska landsbygden under 1800-talet har använts för att avla fram dem, säger Anna Maria Johansson.
Redan för 100 år sedan hade de flesta gamla svenska lanthönsen dukat under. Bara en mindre, och krympande, del av dem fanns kvar litet här och där i landet där de fortsatte att behålla de lokala särdrag som de hade utvecklat i till exempel form och pigmentering.
– Det är ett antal lokala entusiasters förtjänst att de svenska lanthönsen inte helt dött ut. Tack vare deras arbete under de senaste årtiondena har elva lokala varianter av lanthönan räddats. Av en av dessa hönsraser, Ölandshönan, fanns bara sex djur kvar på en gård när detta arbete påbörjades, berättar Anna Maria Johansson.
I en av delstudierna i det nya projektet studerade forskarna uppbyggnaden av arvsmassan i ”cellernas energiverk”, mitokondrierna, hos nio av de elva svenska lanthönsraserna. I den studien stack just Ölandshönan ut som mest olik de övriga hönsraserna. Den största variationen i mitokondrie-dna hos en och samma lanthönsras hittades hos Skånsk blommehöna.
– Det stämmer bra överens med att denna ras kommer från tre olika byar i Skåne, medan de övriga hönsraserna som vi undersöäkte har sitt ursprung i bara en eller två flockar, säger Anna Maria Johansson.
Till skillnad från dna i kromosomerna i cellkärnan, som ärvs från både mor och far, ärvs allt mitokondrie-dna enbart från mamman. Dessutom utgör mitokondrie-dna bara en pytteliten del av hela arvsmassan. Bara drygt 16 000 av totalt drygt två miljarder dna-byggstenar i en hönas arvsmassa är mitokondrie-dna.
Därför går forskarna vidare med studier där de också i stor skala undersöker hur dna-spiralen är uppbyggd i cellkärnorna hos de olika lanthönsraserna.
– Preliminära resultat från en studie som vi håller på att färdigställa pekar på att det finns ganska tydliga genetiska skillnaden mellan flera av hönsraserna, som inte framkommit när vi undersökt enbart mitokondrie-dna, säger Anna Maria Johansson.
Ett annat syfte med att undersöka dna i cellkärnorna är att få en bild av vilka egenskaper hos hönsen som olika genvarianter påverkar.
– I ett första steg har vi börjat undersöka genvarianter som är förknippade med färgen på kammen. Senare kommer vi att undersöka fler egenskaper, till exempel kroppsvikt och fjäderdräktens färg, säger Anna Maria Johansson.
Den mest omfattande genetiska kartläggningen som forskarna hittills gjort inom projektet gäller de båda lanthönsraserna Bohuslän-Dals svarthöna och Hedemorahöna. På mer än 50 000 platser i arvsmassan har deras dna analyserats.
– Samtidigt som vi kan visa att Bohuslän-Dals svarthöna och Hedemorahöna är tydligt genetiskt olika varandra ser vi att de också att en del ovanliga egenskaper är gemensamma för dem, säger Anna Maria Johansson.
Bohuslän-Dals svarthöna har inte bara svarta fjädrar. Också kammen, näbben och hakklappen under näbben – slören – är svart, ja till och med köttet innehåller massor av mörkt färgpigment. I en tidigare mycket uppmärksammad SLU-studie kopplades den sortens pigmentering till en variant av en speciell gen som kallas EDN3. Precis samma genvariant finns också hos kinesiska silkeshöns och två andra asiatiska hönsraser.
– Troligen har de fått denna genvariant från en gemensam förfader för flera tusen år sedan från vilken den sedan spridits till vitt skilda delar av världen, säger Anna Maria Johansson.
I den nya studien hittat forskarna samma genvariant även hos Hedemorahöns.
– Det är dock bara ett fåtal Hedemorahön som har denna genvariant och det mörka pigmentet även i köttet och huden. Inte heller hos Bohuslän-Dals svarhöna ligger EDN3-genen bakom de svarta fjädrarna och
Hedemorahönan kan ha många olika färger på sina fjädrar, säger Anna Maria Johansson.
I dag är ingen av de elva svenska lanthönsraserna akut utrotningshotad och trots ganska omfattande ”inavel” verkar allvarligare ärftliga sjukdomar inte förekomma bland dem.
– Kanske är det så att de få lanthönsraser som finns kvar är de som haft minst sjukdomsgener, medan ett stort antal andra tidigare lanthönsraser inte klarat sig utan dött ut, säger Anna Maria Johansson.