Det framgår av en studie ledd av forskare vid Uppsala universitet, som publiceras i den ledande vetenskapstidskriften Science.
– Våra resultat visar att ett häpnadsväckande litet antal genetiska skillnader som påverkar partnervalet kan vara ett avgörande första steg när nya arter bildas, säger forskaren Jelmer Poelstra vid Institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.
Både till kroppsbyggnaden och till uppbyggnaden av deras arvsmassa är gråkråkor och svartkråkor så gott som identiskt lika. Om det inte hade varit för den annorlunda färgteckningen skulle det åtminstone fram till nu varit så gott som omöjligt att skilja dem från varandra.
Ändå lever gråkråkor och svartkråkor geografiskt åtskilda som två separata arter, bortsett från i ett bara några mil brett område som sträcker sig genom Europa och Asien. I detta område är det inte ovanligt att gråkråkor och svartkråkor parar sig och får hybridungar. Men trots att även hybridungarna är fruktsamma finns inga tecken på att artbarriären mellan de både kråkarterna är på väg att suddas ut. De hybridungar som inte fått en distinkt svart eller gråblandad färgteckning har svårt att hitta partners och föröka sig.
För att förstå varför har forskarna bland annat i detalj kartlagt mer än än miljard dna-byggstenar, baspar, i arvsmassan hos 60 svartkråkor och gråkråkor. Till sin förvåning fann de att bara 82 baspar genomgående skilde sig mellan alla gråkråkor och alla svartkråkor.
– I resten av arvsmassan kan det i själva verket finns flera skillnader mellan till exempel en tysk och sen spansk svartkråka än mellan en tysk svartkråka och gråkråka, vilket återspeglar att det skett ett genflöde mellan dem, säger Jelmer Poelstra.
De 82 skillnaderna i dna-spiralens uppbyggnad mellan gråkråkor och svartkråkor finns i ett område av arvsmassan med gener som har betydelse just för färgsättningen av fjäderdräkten, men också för synen. I ytterligare studier på kråkungar visar forskarna att dessa gener är mycket mer aktiva hos svartkråkor än hos gråkråkor.
– En kombination av gener som styr färgsättningen och gener som styr färguppfattningen verkar alltså ligga till grund för de båda kråkarternas partnerval. Vi tror att den liknande mekanism också kan ha spelat en viktig roll både för uppkomsten av och den fortsatta separationen av många andra arter, säger Jelmer Poelstra.