Forskningsfusk beskriv ibland som vetenskapssamhällets motsvarighet till idrottsvärldens dopning. En i vissa avseenden träffande beskrivning kan man tycka, men jämförelsen haltar.
Likheterna finns förstås. Både idrottarna som tar förbjudna preparat och forskarna som manipulerar data är regelbrytare och fuskare. Om de upptäcks förlorar båda sitt anseende och kanske alla möjligheter till en fortsatt karriär. Och än värre, båda skadar idrotten respektive forskningen i stort genom att så tvivel bland allmänheten om andra forskare respektive idrottare verkligen följer regelboken. Men där slutar likheterna.
Visst hade Ben Johnson använt anabola steroider när han satte nytt världsrekord på 100 meter vid OS i Seul 1988 och visst hade Marion Jones gjort samma sak när hon tog sina guldmedaljer vid OS i Sydney tolv år senare. Båda fuskade, men det råder inte minsta tvivel om att Ben Johnson verkligen sprang på 9,79 sekunder eller att Marion Jones var först i mål i 100- och 200-metersfinalerna.
Så är det inte när forskare fuskar. Deras fusk kan inte ses som ett snabbare, men ohederligt, sätt att komma i mål. Deras fusk är mer att lika vid en förfalskning av själva resultatlistan.
Forskningsfusk kan lura in andra forskare på villospår och i värsta fall bli en fara för allmänheten. Så var det när den brittiske läkaren Andrew Wakefield 1998 i en uppsats i medicintidskriften The Lancet påstod att det fanns ett samband mellan autism och vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund. Många föräldrar slutade att vaccinera sina barn innan det upptäcktes att Wakefield hade fejkat hela studien.