”Nej, vi ska inte göra flickorna ledsna”. Det var nog så folk tänkte när ingen sa något om att jag och min syster var föräldralösa. De där annorlunda och lite konstiga flickorna som man inte visste vad man skulle säga till. Hur stöttar man egentligen någon som har förlorat sin mamma, och i vårt fall även pappa? De flesta vill väl, men vad ska man säga?
För mig hade det varit enklare om de som visste hade signalerat det på något sätt. När sorgen och döden inte fick finnas var det som att röra sig på ett minerat fält. Jag visste aldrig när någon skulle fråga var mina förädlar jobbade eller vad de hette. Samtidigt: Hur många gånger har jag inte velat svara den som frågat ”Vem äg di då?” ("vilka är dina föräldrar?" på Moramål), med: ”skit i det, din idiot”. Att svara ”De är döda”, kändes besvärande. De flesta människor känner sig obekväma med döden. Då kom följdfrågorna för att visa att man brydde sig - och gjorde situationen värre. Att få svaret "stackars dig" kändes också bara jobbigt - de hade ju inte en aning om hur det var. Dessutom ville jag bara vara som alla andra. Inte en stackare.
En gång försökte en skolsyster att närma sig mig med frågan: Hur är det att bo med farmor? Jag minns det som att hon klampade in där hon inte hörde hemma. Jag hade liksom byggt upp en värld där jag inte var annorlunda och klarade mig själv. Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig. Det var nog en av anledningarna till att jag länge försökte mörka min uppväxt. Men trots att jag reagerade med ilska mot skolsyster tänkte jag ändå att hon var snäll som frågade och bekräftade att hon visste att jag bodde med farmor.
Jag har inget bra svar på hur man stöttar eller tröstar någon som har sorg. Det jag vet är att sorg måste få landa hos någon som orkar lyssna och inte själv är upptagen med att sörja. I min släkt var alla upptagna med sin egen sorg efter min mammas bortgång i cancer och min pappas plötsliga död kort därefter. Kanske var det därför de inte ”ville göra oss ledsna”, utan fokuserade på att vi skulle vara starka och duktiga.
Sorg som inte får komma ut blir inkapslad. Där kan den ligga i åratal innan den uppträder som ångest, smärta, depression eller dåligt beteende.
Det var inte förrän jag själv fick barn som jag genom en mödravårdspsykolog kunde börja bearbeta min historia. Att jag bar på sorg var för mig helt främmande. Jag hade ju klarat mig så bra, som alla sa. Jag vet att jag en gång ursäktade mig när jag önskade få fortsätta komma till mödravårdens psykolog, eftersom jag inte längre hade spädbarn. Hon svarade mig att ”du får komma så länge du behöver, den här hjälpen skulle du fått när du var liten.”
Läs söndagsreportaget