Det är 2015 års sista dag och klockan är runt fem på kvällen. 24-åriga Emma sitter på treans buss från Östra Nyby mot stan, på väg mot Resecentrum för att ta tåget till en nyårsfest i Knivsta. Två hållplatser från hennes hoppar fyra unga killar på. En i gänget tittar på Emma, stegar direkt fram mot henne och sätter sig på det lediga sätet bredvid.
Emma fortsätter lyssna på musik och kolla ut genom fönstret. Men strax känner hon killens hand på sin vad.
– Jag tittar ner och ser hur han smeker mitt ben. Jag stelnar till och tänker vad tusan ska jag göra och rycker demonstrativt åt mig benet.
Men killen fattar inte. Eller bryr sig inte. När han på nytt börjar smeka hennes ben igen säger Emma argt hallå, men killen tittar inte på henne utan fortsätter bara tafsandet. Emma försöker ställa sig upp för att ta sig därifrån, men killen lutar sig framåt och hindrar henne, samtidigt som han sätter handen i hennes knäveck och rör handen upp mot rumpan.
– Jag mådde illa, det var så äckligt. Jag kände panik och ville bara av bussen. Jag ställer mig upp för att ta mig därifrån, då ställer han sig också upp och gör så att jag måste röra honom för att ta mig förbi.
När hon står mitt framför honom tittar han på henne. Han lägger huvudet på sned, ler och tackar Emma.
– Vad menade han och vad tackade han mig för? Det kändes vidrigt.
Vid det laget har bussen precis kommit fram till resecentrum. Den omkring tio minuter hemska bussresan är över. Nu står Emma inför nästa oro: tänk om killarna följer efter henne efter att hon gått av? Den korta vägen mot tågen sneglar hon hela tiden bakåt för att se om de är där, och när hon kommer upp på perrongen gömmer hon sig bakom en pelare i väntan på tåget.
– När jag sedan kom fram till festen såg min kompis direkt att det var något med mig, och då brast allt. Vi hade egentligen tänkt gå ut och festa, men jag kände efter middagen att jag inte ville vara ute bland folk, säger Emma som vill vara anonym på grund av sitt jobb.
Samtidigt som Emma är på nyårsmiddag och vid ett dukat festbord pratar med sina vänner om det hon varit med om, blir massor av unga kvinnor i den tyska staden Köln utsatta för sexuella övergrepp som polisen tror ha varit planerade och organiserade. Över 150 kvinnor har anmält att de omringades av grupper av män som tafsade på dem, i många fall innanför kläderna. Två fall av våldtäkt är också anmälda. Det kom fram att majoriteten av gärningsmännen var asylsökande eller befann sig illegalt i Tyskland.
I Sverige rapporterades snart om liknande händelser under nyårsnatten i Malmö, Karlstad och Kalmar. Även där pekades killar med utländsk bakgrund ut, i flera fall ensamkommande flyktingungdomar. Det kom sedan fram att polisen mörkat sexuella övergrepp begångna av killar med utländsk bakgrund under ungdomsfestivalen We Are Sthlm i somras av rädsla för att gynna främlingsfientliga krafter.
I samma veva avslöjades att sexuella trakasserier på flera svenska badhus blivit vanligare. Eriksdalsbadet i Stockholm har på grund av tafsande män nyligen infört skilda bubbelpooler för män och kvinnor. Fyrishov i Uppsala satte i höstas in extra vakter på grund av flera fall av sexuellt ofredande. Nu i veckan pekade Fyrishov ut nyanlända tonårspojkar som gärningsmän, vilket polisen delvis bekräftat.
Övergreppen har dragit igång en en livlig debatt om trakasserier och våld mot kvinnor. Delvis har det blivit en debatt om kvinnosyn i olika kulturer; vissa menar att den enda gemensamma nämnaren mellan de som sextrakasserar kvinnor, både här och globalt, är att det är män som är förövare och att det är den manliga kulturen vi behöver göra upp med – sextrakasserier är på inget sätt ett nytt fenomen. Andra menar att det finns en hel del svenska skitstövlar men att det inte går att dra paralleller mellan svenska mäns kvinnosyn med den kvinnosyn som råder på vissa håll i världen, utan att vi samtidigt måste våga tala om kulturella skillnader.
Men debatten har också kommit att belysa hur vanligt det är med sexuella trakasserier och hur utsatta kvinnor är, i synnerhet unga kvinnor.
Det är en kall och klar måndag i januari. Solen lyser ännu och på Stora torget utanför kafé Storkens fönster är det fullt av folk. Om några timmar kommer mörkret att ha lagt sig och gatorna vara rätt så tomma. I sådana situationer behöver man som ensam tjej ständig vara vaksam. Det konstaterar både Karolina Hedlund och Therese Sjöberg, som fikar inne i den lite fuktiga värmen på Storken.
– Man ser till att ha mobilen i handen, särskilt om man ser ett killgäng, säger Therese Sjöberg.
Karolina Hedlund nickar.
– Jag är inte aktivt rädd, men den där medvetenheten finns där hela tiden. Den är inbyggd.
Bägge pluggar till lärare och inser att de har en viktig roll när det gäller både att visa nolltolerans mot alla former av sexuella trakasserier i skolan samt att prata mycket med eleverna om värderingar och var och ens rätt till den egna kroppen. När de minns sin egen skoltid är de kritiska till lärarnas insatser. Killar som höll fast tjejer eller tafsade avfärdades lite att ”sådär kan killar vara”.
– Och särskilt under högstadiet kunde killar öppet kommentera tjejernas kroppar på ett sätt som vi tjejer aldrig gjorde om killarnas kroppar, säger Karolina Hedlund.
Nu som vuxna har de inte varit med om att killar och män tafsar till vardags. På krogen, däremot, har de varit med om det ett antal gånger.
– Man blir så paff, man kanske ger en arg blick men inte så mycket mer. Egentligen skulle man ju vilja säga ifrån mer, säger Karolina Hedlund.
Problemen finns helt klart. Men, konstaterar de: de allra flesta killar och män är ju helt reko.
Du man eller kille som läser detta och som är en av alla de där reko männen; vad gör du om en killkompis eller en man i din omgivning säger eller gör något sexistiskt? Säger du ifrån?
Om inte måste du börja göra det. Det säger Chris-Emelie Denstedt, samordnare på Uppsala tjejjour som stöttar tjejer som bland annat utsatts för sexuella trakasserier.
– Killar och män måste ta ett mycket större ansvar sinsemellan för att tjejer och kvinnor ska kunna känna sig trygga. Killar och män behöver lära sig att bli aktiva åskådare och både se och säga ifrån.
Fokus ska nämligen inte handla om vad kvinnor behöver göra för att skydda sig, påpekar hon. Skulden måste läggas på förövarna och det förebyggande arbetet på den grupp där förövarna ingår – alltså killar och män.
Chris-Emelie Denstedt sitter i ett vitmålat litet rum med färgglada planscher, en knarrig trappa upp i en tegelvilla vid Vasaparken. Att problemet med sextrakasserier kommit i fokus är hon naturligtvis glad över. Samtidigt som hon är bedrövad över att det sker först nu.
– Jag reagerade som alla andra med avsky över det man fått höra om i bland annat Köln. Men jag är inte förvånad, för tjejers och kvinnors utsatthet är en fråga som vi i tjej- och kvinnorörelsen lyft hur länge som helst. Därför är det anmärkningsvärt att det verkar komma som en nyhet för många att tjejer sextrakasseras. Särskilt unga tjejer är så otroligt utsatta.
Hon vill inte att debatten ska fokusera på etnicitet. För i så fall kommer inte svenskfödda män och killar att se och ta sitt ansvar för de trakasserier som deras egen grupp ligger bakom, säger hon:
– Det finns förövare inom alla etniciteter. Det gemensamma är att alla killar i alla kulturer, även om det är i olika grad, fostras in i en machokultur där det som är tjejigt eller kvinnligt nedvärderas. Något som gör att alla tjejer tvingas göra ständiga riskbedömningar eller vänja sig vid att inte få ha sin kropp ifred.
Faktum är, säger hon, att tjejer är så vana att bli förtryckta på olika sätt att många tjejer knappt vet vad som är fel eller rätt. Nu hoppas Chris-Emelie Denstedt att det ur debatten föds en politisk vilja att satsa storskaligt på att bekämpa mäns övergrepp mot kvinnor – och att detta kommer att hjälpa tjejer att inse att sexuella trakasserier inte är något de ska behöva ta.
Men hur ska förändringen gå till? Den som hoppas på snabba resultat kommer att bli besviken.
– Det finns ingen quick fix. Riktade resurser mot nyanlända räcker inte på långa vägar. Det krävs omfattande resurser precis överallt under en lång tid: på förskolor, skolor, arbetsplatser, inom SFI och inte minst inom idrotten. Det behövs attitydsförändringsprogram för alla killar och män, oavsett bakgrund.
Själv slutade Chris-Emelie Denstedt gå ut på krogen här i Uppsala när hon var i 20-årsåldern. Hon fick nog av att bli tafsad på av okända män.
– Mitt livsutrymme begränsades på grund av vad män och killar gör. Att tjejer och kvinnor inte kan känna sig trygga i det offentliga rummet är ett demokratiproblem.
Och apropå demokratiproblem. När vi gått ner för den knarrande trappan och strax ska säga hejdå ser hon lite uppgiven ut. För, som hon säger: risken finns ju att hon själv nu kommer att hotas. Av män som blir förbannade på kvinnor som hävdar att sextrakasserier inte är något som bara finns i vissa kulturer.
– Det är ju förjävligt att det ska vara så. Och rätt ironiskt.
Statistik visar att antalet anmälda fall av sexuellt ofredande har ökat kraftigt i Sverige de senaste 30 åren. Det senaste årtiondet syns nästan en fördubbling: 2005 gjordes cirka 4 800 anmälningar om sexuellt ofredande, 2015 anmäldes 8 700 fall. En stor del av ökningen beror på att fler faktiskt anmäler när de blir utsatta, enligt Felipe Estrada som är professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
– Det vi kan vara säkra på är att den kraftiga ökningen av anmälningar inte motsvarar en kraftig ökning av beteendet, det ser vi när vi gör offerundersökningar. Men fortfarande är det bara en liten minoritet av alla sexuella ofredanden som anmäls, mörkertalet är stort, säger han.
Varför anmäler fler i dag än tidigare?
– Till stor del för att vi har en ökad uppmärksamhet kring detta, vilket gör att folk inser att det de varit med om faktiskt är ett brott.
Utrikesfödda män är överrepresenterade vad gäller sexualbrott, en överrepresentation som blir betydligt mindre men ändå är tydlig när man tar hänsyn till socioekonomisk status.
– Men det ökande antalet anmälningar om sexuella ofredanden har vi haft i flera decennier, så utifrån forskning kan man inte koppla fler anmälningar till en ökad invandring, säger Felipe Estrada.
Dagen efter nyårsafton polisanmälde Emma det sexuella ofredandet på bussen. Hon visste inte riktigt hur polisen skulle reagera.
– De kanske skulle tycka ”So what att han tog dig på benet, det finns tjejer som blir våldtagna!”. Men de lyssnade och gjorde en anmälan och efter en vecka ringde de för att göra en uppföljning, för att se om jag sett till killarna igen. Polisen tog mig på allvar och det känns jätteviktigt.
Emma har inte sett killgänget igen. Sedan det hände är hon mer uppmärksam när hon åker buss, och har alltid koll när någon kliver på bussen.
– Men jag mår inte dåligt över det, jag kan hantera det. Men den där killen har säkert gjort det där förr och kommer säkert att göra det igen, tänk om det drabbar någon betydligt yngre tjej.
Vid sidan av ilskan över killens beteende ifrågasätter Emma också sina medresenärer. Det var fullt med folk på bussen, men ingen reagerade.
– Jag vet inte hur många som fattade vad som hände, men jag såg att åtminstone två personer märkte att något var fel. Jag vet från tidigare situationer när någon råkat illa ut att det bara varit jag som reagerat. Hallå, var är alla andras civilkurage?
Emma har inga större förhoppningar om att brottet ska bli uppklarat.
– Men även om det bara blir en siffra i statistiken så blir det ju en siffra i statistiken, i stället för en del av ett stort mörkertal.
Är det något Emma vägrar göra så är det att dra all män över en kam. För alla män är inte svin, säger hon, de flesta är ju riktigt bra och det vill hon att man i debatten tänker på.