Videon är inte längre tillgänglig
På måndagskvällen upptäcktes bränder vid två planerade asylboenden, ett i Munkedal och ett i Lund. Totalt i år har 15 bränder inträffat vid flyktingboenden i Sverige.
Jannis Martinis är verksamhetschef för Uppsala kommuns tre boenden för ensamkommande barn. Han har inte märkt av någon oro bland de boende, men säger att personalen håller extra uppsikt.
LÄS MER: SD-politiker om kritiserat inlägg
– Vi har alltid haft beredskapsrutiner men i den situation som har uppstått är vi lite mer vaksamma och har höjt observationsnivån, säger han.
Uppsalahistorikern Hélene Lööw har forskat om attentaten mot flyktingboenden under 80- och 90-talen och ser både likheter och skillnader jämfört med dagens situation.
– I den förra vågen av attentat kom bara en liten del av gärningsmännen från någon organisation. I efterhand har man kunnat se att de i stället upplevde ett stöd i lokalsamhället. Där byggdes föreställningar upp om att flyktingarna fick väldigt mycket pengar, att de låg bakom stöder och liknande, säger hon.
Idag kan man se att liknande diskussioner förs på nätet.
– Det finns många former av aktivism som har flyttat ut på nätet, som motstånd mot etablerade moskéer, synagogor och EU-medborgare. Det är klart att det spelar roll men än vet vi inte exakt hur, säger Hélene Lööw som understryker att bränderna som har skett ännu inte är uppklarade och att det är okänt både vilka gärningsmännen är och vilka motiv de har.
Ett gemensamt drag är att attackerna riktas mot vissa typer av flyktingförläggningar. På 90-talet var det boenden med kosovoalbaner, idag är det flera planerade boenden mot ensamkommande ungdomar som har blivit utsatta.
Att boendena i flera fall inte varit igång utan bara planerade ser Hélene Lööw som en symbolisk markering mot att man inte vill ha de här människorna i närheten.
– Det är en sorts brända jordens taktik, säger hon.
Risken är att gärningsmännen tar efter varandra.
– Man måste ha en reell beredskap. Kommuner som tar emot behöver väga in vad det är som rör sig på nätet i ett lokalsamhälle, inte bara vilka organisationer som kan innebära en risk, säger Hélene Lööw.