På torsdagen hördes ett av åklagarnas tyngsta expertvittnen i rättegången mot den unga kvinna som misstänks för 15 mordförsök på sitt spädbarn i en vårdsal på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Barnet drabbades av upprepade andningsstopp men trots en lång rad avancerade undersökningar hittades ingen medicinsk förklaring. Först efter sex veckor ledde vårdpersonalens misstankar mot mamman till att socialtjänst och polis larmades och hon greps på sjukhuset. Överläkaren och psykiatern Björn Lundin pekade på att vårdpersonal i det längsta utgår ifrån att vårdsökande talar sanning:
– Det är en väldigt lång väg till att börja ifrågasätta uppgifterna om sjukdomsbilden. Det kan vara väldigt obekvämt och ovant för vårdpersonal att tänka sig att folk luras, förklarade Björn Lundin, som i över 25 år studerat fall där föräldrar misstänks skada sina barn för att få sjukvård.
Hans vittnesmål är centralt för åklagarnas teori att kvinnan själv utsatt sitt barn för kvävning. Flera punkter i hennes bakgrund stämmer enligt åklagarna in på expertens beskrivning av andra kända fall.
Kvinnan greps i juli förra året på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där hon i ett par månader befunnit sig med sitt spädbarn, sedan barnet fått en lång rad andningsstopp. Trots en mängd medicinska undersökningar kunde läkarna inte ställa någon diagnos. Slutligen blev misstankarna om att mamman själv utsatt barnet för kvävning så starka att polisen larmades. Enligt åklagarna lider hon av så kallat Münchausen syndrom by proxy, som innebär att en förälder skadar sitt barn för att få vård.
Kvinnan har hela tiden nekat till anklagelserna. Enligt hennes försvarare lider hon inte av syndromet och har inte haft någon vilja att skada sitt barn. Anfall liknande de som barnet drabbats av på sjukhuset har dessutom fortsatt sedan mamman greps och häktades, hävdar försvaret. Det är en uppgift som ifrågasätts av åklagarna.
I stället för den ursprungliga beteckningen Münchausens syndrom by proxy föredrar Björn Lundin det svenska namnet Barnmisshandel genom förfalskning av symptom (BGFS). Han betonade i förhöret att det inte rör sig om en psykiatrisk diagnos utan i stället utgör en särskild form av barnmisshandel. En förälder, i nästan alla kända fall modern, hittar antingen på olika sjukdomssymptom hos sitt barn för att barnet ska få sjukvård eller framkallar själv sjukdomstillstånden genom förgiftning, kvävning, vassa föremål eller liknande, berättade han.
Björn Lundin konstaterade att det finns begränsad forskning och kunskap på området. De studier och beskrivningar som finns har sin grund i kända eller misstänkta fall, där en vårdnadshavare medvetet skadat sitt barn för att få tillgång till sjukvården.
Björn Lundin pekade på en rad drag i förövarnas personlighet och livshistoria som kan signalera att det rör sig om BGFS, i fall där föräldrar regelbundet återkommer med sina barn till sjukvården. En känsla av övergivenhet i barndomen finns ofta som genomgående tema hos förövaren, enligt Björn Lundin:
– På sjukhuset blir man uppmärksammad och tagen på allvar på ett sätt som gör att känslan av övergivenhet försvinner. Man blir respekterad och känslomässigt väl mottagen.
Mödrar som utsatt sina barn för BGFS visar ofta ett starkt engagemang i vården och tar ofta aktiv del i utredningar och behandling. De är snabba med att kalla på personalen för att visa när barnet drabbats av ett symptom eller sjukdomstillstånd.
– De beskrivs ofta av sjukhuspersonalen som exemplariska föräldrar, men i miljön utanför sjukhuset har de i själva verket ofta svårt att ha en varm relation till barnet, förklarade Björn Lundin.
Vistelsen på sjukhus behöver inte betyda att försöken att skada barnet upphör, utan kan i själva verket leda till att förälderns strävan efter uppmärksamhet ökar, enligt experten. Snarare kan misshandeln öka eftersom föräldern behöver få ett skäl för att hon och barnet ska få stanna på sjukhuset.
– Det är bedrägligt att tro att barnet är skyddat i sjukhusmiljön, om man inte har en väldigt noggrann övervakning, sade Björn Lundin.
Han hävdade också att det inte är ovanligt att förövarna närmast tvångsmässigt hittar på andra historier, som inte enbart handlar om sjukdomar. Björn Lundin gav exempel på föräldrar som anlagt bränder eller skickat falska hotbrev till sig själva och sedan polisanmält hoten.
– Det kan vara ett djupt behov av sökande efter uppmärksamhet som ligger bakom, summerade han.
Vanligt är också att förövarna har egen bakgrund inom vården eller någon form av vårdutbildning eller fördjupad kunskap om sjukdomar. Det gör att de ofta kan ge trovärdiga beskrivningar av sitt barns tillstånd, som förstärker vårdpersonalens upplevelse av dem som ansvarstagande föräldrar. Inte sällan försöker de också knyta personliga relationer till läkare, sköterskor och annan personal som de möter på sjukhuset, enligt Björn Lundin.
– De upplevs som så trovärdiga att de tas på allvar genom hela sjukvårdssystemet, ända till högsta nivå.
Kvinnan har hela tiden nekat till anklagelserna. Enligt hennes försvarare lider hon inte av BGFS. Försvaret har kallat en annan överläkare som expertvittne, som starkt ifrågasätter att det går att ställa diagnosen BGFS genom vissa personlighetsdrag hos misstänkta förövare. Han kommer senare att höras i rättegången i Uppsala tingsrätt.