Det finns cirka en miljon böcker och tidsskrifter, stora samlingar handskrifter, brev, kartor och andra ting i Carolinabiblioteket. För Åsa Henningsson, till vardags enhetschef för kart- och bildenheten, är det bara att välja och vraka när en nyfiken journalist kommer på besök.
Och det hon väljer ut blir tre ganska udda saker, men med det gemensamma att de har med det skrivna ordet att göra. Det första hon visar är inte speciellt ovanligt i museivärlden, men i Carolinas Redivivas värld är den ensam i sitt slag, lerbiten som är lokaliserad till Babylonien och daterad till cirka 515 före Kristus.
Föremålet gör oss påminda om att det papperslösa samhället inte är något nytt fenomen. Lerbiten i fråga är nämligen ett kvitto till någon som hade fått ett tygarbete utfört. Kvittot var väl inte lika smidigt att förvara som ett papperskvitto, men att vänta på att leran skulle lufttorkas var förmodligen ett jobbigare lyxproblem.
– Den sticker liksom ut bland allt annat här, men ingen ser den nog i utställningen för lerbiten är ju så liten, säger Åsa Henningsson.
Något som allmänheten inte har möjlighet att se är den fjäderpenna som Gustav III använde då han undertecknade fredsöverenskommelsen med Ryssland 1790. Den ligger inplastad och förvarad nere i ett arkiv. Åsa Henningsson tror att även pennor från dagens makthavare kommer att hamna på museum så småningom.
För henne är pennan ett mäktigare svärd än tangentbordet.
– Pennan är en koppling mellan hjärnan och papperet. Tangentbordet ger inte samma koppling.
Sedan plockar hon fram näverburken och det ihoprullade avtalet som höll på att innebära slutet för en Uppsalastudent i 15-årsåldern. Prästsonen Daniel Salthenius skrev ihop ett brev till djävulen där han erbjöd sin själ för bland annat pengar, karriär och framgång hos kvinnor. Brevet hängdes upp i ett träd, men upptäcktes på morgonen 21 januari 1718 av några förbipasserande.
Dödsstraffet mildrades dock till en period på bröd och vatten. Han lämnade Uppsala och fick genomleva en lång resa mot upprättelse och blev så småningom professor i teologi i Königsberg.
Åsa Henningsson besökte Carolinabiblioteket för första gången som student i 20-årsåldern.
– Jag insåg vilka källor det finns att ösa ur. Det kan vara svårt för nya studenter att förstå vad oändligt mycket material som finns här.
Hon hoppas att det pågående arbetet med att digitalisera arkivet ska hjälpa till att sprida kunskaperna.
– Vi jobbar väldigt mycket för att alla ska kunna ta del av materialet på webben.