Det ringer i Cristi Cantaragius mobiltelefon. Han svarar, och får en rynka mellan ögonbrynen. En av hans landsmän från Rumänien försöker övertala honom att medla mellan två personer som bråkar om vem som har rätt att sitta och tigga utanför en butik i Luthagen. Cristi lägger på med en suck.
– Eftersom jag kan svenska blir de rädda att jag ska ringa polisen, så då brukar de skingra sig. Men jag vill inte lägga mig i.
Antalet tiggare i Uppsala har nu blivit så många att konkurrensen om platserna att tigga på är stenhård, säger han. Och det gör att alla tjänar sämre.
– Om det sitter två tiggare utanför en affär blir det snarast så att ingen får.
25-åriga Cristi och 22-åriga Alina var, enligt dem själva, de allra första EU-migranterna från Rumänien på plats i Uppsala när de kom hit i december 2009. Med sig hade de sin sex månader gamla dotter Annelisa. De bodde i en bil på Katedralskolans parkering.
– En dag var det 25 minusgrader, kaffet i muggen frös på bara någon minut, säger Cristi.
Sedan dess har de varit i Uppsala i omgångar. I somras fick de tillfälligt kontrakt på en hyrestvåa, en sparsamt inredd lägenhet där det mest överraskande inslaget är en stor flock gosedjur som de fått i gåva och som trängs ovanpå köksskåpen.
Alina och Cristi Cantaragiu har själva spelat och tiggt på Uppsalas gator. Tillsammans kunde de skrapa ihop uppemot 1000 kronor om dagen. Alina tjänade betydligt bättre, berättar de, folk ger hellre till kvinnor. I flera andra europeiska länder har man förbjudit tiggeri. Det borde Sverige också borde fundera på, tycker Cristi.
– Annars kommer oerhört många hit, det blir ohållbart. Man hjälper inte människor genom att låta dem tigga. Det måste lösas på något sätt i Rumänien.
Själva får de stöd av ideella Uppsalaföreningen Stefanushjälpen. Och fortfarande spelar de ibland på Uppsalas gator – när de får plats. Men främst söker de jobb; de har lämnat sina cv:n på hotell, restauranger och butiker.
– I Rumänien får vi inga jobb, rumänerna säger att vi romer stjäl och luktar illa, säger Alina.
Cristi skakar på huvudet.
– Alla är fattiga, de enda som kan få pengar på gatorna är barn eller kvinnor som tigger med sina barn. Men jag vill inte att Alina ska behöva sitta och tigga med våra barn.
I Bacau i Rumänien väntar deras tre barn: 5-åriga Annelisa, 4-åriga Benjamin och 2-åriga Abel. De bor med sin farmor, men Cristi och Alina vill ta hit dem så fort det går.
– Jag vill känna mig svensk och hoppas få läsa svenska för invandrare för att lättare få jobb, säger Alina på romani och vänder sig till Cristi som översätter.
Cristi pratar nästan flytande. Han kom till Sverige första gången för närmare tio år sedan och hoppades få vara kvar. Det fick han inte, men under utredningstiden lärde han sig svenska. I planet hem till Rumänien grät han hela vägen, fast besluten om att ta sig tillbaka och en dag få stanna.
Och den dagen kom. Cristi är fortfarande fascinerad av det som hände den där kalla morgonen i Uppsala då han gick in på en hamburgerrestaurang i city för att värma sig och Annelisa.
– Chefen började prata med mig och blev helt chockad när han fick höra att jag bodde med min fru och bebis i en bil. Efter att vi pratat en stund sa han "på måndag börjar du jobba här". Jag bara stirrade på honom. Det var som om Gud kommit ner till jorden.
Cristi fick anställning, uppehållsrätt och personnummer. Men i höstas fick han sparken.
Vad hände?
– Jag hamnade i bråk med en rumän här i Uppsala som hotade mig, jag var rädd och kände mig tvungen att åka till Rumänien. Chefen sa att jag skulle förlora jobbet om jag åkte. Han blev fruktansvärt besviken på mig.
Drömmen då? Cristi lutar sig tillbaka i den välanvända skinnsoffan.
– Att vi ska få jobb, att barnen ska få gå på dagis och att vi kanske kan bo i en trea. Att ha ett vanligt liv. Inte bli rik, men inte heller vara fattig.