Vid en första anblick ser det nästan ut som om björnungen har tagit av sig sin jacka. Kroppen är stel, blank och blodröd, men huden som ligger bredvid ser mjuk och smidig ut, likt en kappa som glidit av axlarna och landat på den rostfria plåten. På bordet intill ligger en öppnad säl och på andra sidan mittgången en katt som endast har päls kvar på tassarna.
Vid borden står obduktionspersonal i gröna rockar och vita plastförkläden. De flesta är veterinärer i grunden och specialiserade på patologi, läran om sjukdomars orsak och utveckling. Med skalpell, pincett och plasthandskar går de metodiskt igenom djurens kroppar, dels för att försöka fastställa dödsorsak, men också för att samla prover och data. På så vis håller man sig uppdaterad om hälsa och smittspridning bland tamdjur och vilt i Sverige.
Att gå in i obduktionssalen på Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) påminner om att gå in i badhusets bastu. Allt är avklätt och blottat. Samtidigt som individuella egenheter avslöjas framträder det gemensamma. Innanför päls och fjädrar finns samma delar: kranium, ryggrad, lungor, hjärta och tarmar.
– En av anledningarna till att jag har intresserat mig för just katter och hundar är att man kan göra många jämförelser med människor. Kanske framförallt när det kommer till hjärtsjukdomar. Det känns också viktigt att kunna ge husdjursägare svar på varför deras djur har dött, säger Erika Karlstam som är veterinär och patolog.
Men likheterna innebär också att vissa sjukdomar kan spridas mellan djurarter, och även till människan. För att förhindra att farliga virus och bakterier förs ut från obduktionssalen finns en mängd säkerhetsåtgärder. Skyddskläder, tvål och handsprit tillhör de dagliga rutinerna. Misstänker man en farlig bakterie eller virus förs kadavret direkt in i ett säkerhetslaboratorium där personalen bär heltäckande skyddskläder och andningsmask.
I dag behöver man inte använda det rummet. Men de tio borden i obduktionssalen är alla upptagna.
Patologen Aleksija Neimane håller på att granska lungorna på en sälkut. Sedan mars har 396 döda sälar hittats utmed västkusten. Normalt hittar man bara 30 till 40 på helt år. Den här sälungen ska nu ge experterna nya ledtrådar i utredningen av vad som ligger bakom säldöden.
– Vi har konstaterat att en av fyra sälar som vi obducerat burit på ett fågelinfluensavirus, A H10N7, vilket är en helt ny influensatyp för sälar. Dessutom har viruset påvisats i lungvävnad som samlats in från en annan död säl. Troligtvis började spridningen med att en fågel smittade en säl. De håller ofta till på samma klippor, där de äter och lämnar avföring.
Hon pekar på luftbubblor i lungsäckens vävnad, vilket tyder på lunginflammation. Där finns även lungmask och var. Med ett fast grepp drar hon ihop det som finns kvar av sälen och vänder på den. Ryggraden buktar upp och bäckenbenet syns tydligt genom huden. Späcklagret som vanligtvis är flera centimeter tjockt mäter knappt en centimeter.
– Den är svulten och utmärglad. Men det är inte så ovanligt när man hittar en död kut. Den kan ha blivit lämnad innan den lärt sig jaga ordentligt, vilket leder till att den får svårt att klara sig.
Med skalpell skär hon bort små bitar från kroppens alla organ och lägger i påsar, rör och burkar med formalin. Det är prover som ska skickas till laboratorier inom SVA där man undersöker vilka virus och bakterier som sälen bär på. Kanske kommer man då att påträffa fågelinfluensaviruset.
– Alla fyra hela sälar som vi hittills undersökt hade en bakteriell lunginflammation, endast en bar på influensaviruset. Men de bakterier vi sett brukar inte orsaka lunginflammation, så en teori är att viruset försvagar immunförsvaret vilket i sin tur leder till att bakterierna blir dödliga för sälen.
Fågelinfluensaviruset är alltså än så länge bara en pusselbit i det utredningsarbete som Aleksija Neimane och hennes kollegor utför. Nu behöver de få in fler färska sälkadaver att undersöka. Ett problem under sommaren är att förruttnelsen går snabbt, samtidigt som fåglar är börjar äta av liken. Naturhistoriska riksmuséet som också jobbar med säldöden har gått ut med information till allmänheten, men fortfarande finns behov av fler döda sälar.
Statens Veterinärmedicinska anstalt har lång erfarenhet av att hantera olika smittspridningar. Verksamheten startade redan 1911 (under namnet Statens veterinärbakteriologiska anstalt) med syfte att få kontroll över spridningen av tuberkulos bland nötkreatur. Då hade vetenskapen nyligen funnit sambandet mellan bakterier och sjukdomar.
Efter hand upptäcktes att smittan till stor del överfördes via mjölk, både mellan kreatur och vidare till människor. Forskningen ledde till en rad politiska beslut om lagar och subventioner för djurhållning och mjölkleveranser. Det gav effekt. Från att vartannat djur bar på tuberkulos på 30-talet kunde Sverige 1958 förklaras helt fritt från tuberkulos bland nötkreatur.
Sedan dess har verksamheten vid SVA utvecklats mycket, och gör så fortfarande. Så sent som i slutet av juni invigdes ett nytt säkerhetslaboratorium, certifierat för de farligaste smittorna så som mjältbrand och harpest. Men SVA:s roll är i mycket fortfarande den samma, bland annat som rådgivande myndighet till politiska beslut rörande smittspridning och djurhälsa. Därför är det viktigt att kontinuerligt samla information om vilka sjukdomar som finns i landet.
– Den här björnungen har blivit påkörd, så vi vet redan dödsorsaken. Men vi obducerar den ändå för att dokumentera dess hälsa och se om den har några sjukliga förändringar, säger Caroline Bröjer, veterinär och patolog.
Hon konstaterar att den ser välmående ut, har ett ordentligt lager fett och har ätit gott.
– Det luktar mest äpple här eftersom den i princip har hela magen full av nytuggad frukt, säger hon och pekar på den öppnade magsäcken.
Men för mitt otränade luktorgan är det helt andra dofter som ger sig till känna. Även om salen har god ventilation kan lukten av blod, galla och förruttnelse vara intensiv nära en djurkropp. Caroline Bröjer ser min reaktion och tillägger att det nog kan vara svårt att känna äppeldoft om man inte är van vid de andra lukterna i salen.
Olyckan som föranledde björnungens död anmäldes som en viltolycka, varpå en jägare med spårhund skickades ut för att ta reda på kroppen. Det vill säga en helt korrekt hantering. Men så går det inte alltid till. På ett bord i salen intill ligger en varg på upptining.
– Vargen är ett misstänkt jaktbrott, så obduktionen är del av en polisutredning. Därför kan jag inte berätta så mycket om den. Men det är inte helt ovanligt att vi får in döda vargar, säger Hans Kanbjer som är obduktionsassistent och ansvarig för att förbereda djuren för obduktion.
Det är också hans uppgift att se till att inga biologiska material eller smittsamma ämnen lämnar byggnaden.
– Det som kommer till SVA, stannar på SVA. Förutom aska.
Några meter från obduktionsenheten ligger ett krematorium. Här bränns alla djur innan de körs till deponi.
Direkt innanför dörren känner man värmen från en stor ugn. När Anders Åslund öppnar luckan slår en ny våg av hetta mot ansiktet. Väggar, golv och tak i ugnen glöder och kastar ett starkt brandgult sken.
– Den här ugnen går upp till 950 grader. I den gör vi separata kremeringar. Vanligtvis är det hundar och katter som ägarna vill ta till vara på. Efter kremeringen får de askan i en liten urna av trä som de kan begrava.
Att låta kremera husdjur separat har blivit alltmer populärt de senaste åren. Anders Åslund berättar att det på 90-talet handlade om ungefär 180 husdjur per år. Nu är man uppe i dryga 1 000 per år. Det är en arbetsuppgift som inte bara handlar om själva kremeringen.
– Jag får agera lite präst och psykolog. Många vill prata en stund innan de lämnar ifrån sig sitt husdjur. Och det kan jag verkligen förstå. Trots att jag har jobbat här i 25 år blir jag väldigt berörd när jag själv förlorar ett husdjur.
Längre in i byggnaden finns stora luckor i golvet. Under dem ligger större ugnar som kan ta flera ton. Här kremeras stora djur, vilt och djur vars ägare inte vill ha en separat kremering.
– Det är klart att man har sett ett och annat genom åren. Vi har bland annat kremerat giraffer, elefanter, delfiner och tumlare. Sen tar vi även emot biologiskt avfall från Akademiska sjukhuset och ibland kommer tullverket för att bränna beslagtaget gods, exempelvis narkotika, säger Anders Åslund.
Obduktion och kremering arbetar tätt intill varandra för att minska risken av sjukdomsspridning – en tanke som genomsyrar hela verksamheten vid SVA.
Personalen på obduktionsenheten berättar om utbrottet av fågelinfluensa 2006. Då vidtogs direkt nya arbetsmetoder för mottagning av kadaver och obducering av misstänkta fall gjordes i säkerhetslaboratoriet.
För några år sedan bekräftades ett fall av mjältbrand, viket ledde till ett akut larm.
– Hela avdelningen spärrades av och ingen fick lämna lokalen. Alla fick duscha och tvätta sig noga, kläder tvättades och alla som varit i kontakt med djuret fick en antibiotikakur enligt råd från smittskyddläkare, berättar patologen Caroline Bröjer.
Händelser som denna är mycket ovanliga, men anstalten är i ständig beredskap för nya smittsamma virus och bakterier.
– Vi har cirka 20 patologer som jobbar hos oss. Beredskap finns 7 dagar i veckan, 24 timmar om dygnet i fall det skulle bli ett utbrott av någon smittsam sjukdom. Då behövs snabba analyser för att kunna agera rätt och minimera smittspridningen, säger Dolores Gavier-Widén som är chef på avdelningen för patologi och viltsjukdomar vid SVA.
Det finns inga bevis för att det influensavirus som sälkuten evetuellt bär på är smittsamt för människor. Men den liksom alla andra djur som obducerats samlas ihop och slås in i plast, läggs ner i en plåtvagn och rullas ut från salen.
I morgon klockan 06.30 tänds ugnarna åter i Ultuna. Då läggs kuten och björnungen på glöden och nya djur rullas in i obduktionssalen. Vad det blir för djur vet ännu ingen. Det beror helt på vad som skickas in från jägare, naturvårdare, veterinärer och allmänhet.