Det är svårt att tänka sig att Helena Ståhl varit så stressad att hon blivit utbränd.
Jag kommer inhastande till vårt möte, med andan i halsen och en plötslig oro över att inte ha fått med mig minneskortet till filmkameran. Men stressen rinner av mig. Helena Ståhl är lugn och eftertänksam och hennes ro får också mina axlar att sjunka ner.
Fast strax blir det lättare att förstå, när hon börjar berätta om hur viktigt det varit för henne att prestera och helst överlevera. Hur hon körde på i blindo. Den tiden som Helena Ståhl kallar ”mitt tidigare liv”.
– Jag brukade vara helt utmattad när jag kom hem från jobbet. Och så skulle jag iväg och träffa vänner eller hålla i ett aerobicspass. Min pojkvän kunde säga att ”ska du inte bara lägga dig en stund och vila”. Men nej, inte jag. I stället för att bromsa la jag in en högre växel och dammsög lägenheten, säger hon.
På jobbet hade Helena Ståhl bett om mindre att göra eftersom hon inte hann med sina uppgifter och upplevde att hon inte längre hade kontroll. Men i stället fick hon fler projekt. En fredag när hon kom hem föll hon ihop i hallen av utmattning. Hela helgen låg hon däckad, men på måndagen gick hon tillbaka till jobbet. Extra tidigt för att hinna med allt.
– När en kollega kom och frågade hur det var började jag storgråta. Resten av den dagen har jag bara minnesfragment ifrån.
Helena Ståhl blev sjukskriven. Det kom att bli det första steget mot ett helt annat liv.
När Helena Ståhl 2005 blev sjukskriven för utmattningsdepression var sjukskrivningstalen på väg nedåt, från höga tal i början av 2000-talet.
Men sedan 2010 ökar antalet sjukskrivningar snabbt igen. Särskilt är det psykisk ohälsa som ligger bakom ökningen; på bara några år har sjukskrivningar på grund av stress nästan fördubblats. 2010 hade 7,5 procent av alla sjukskrivna diagnosen akut stressreaktion, det vi brukar kalla utbrändhet. 2104 var siffran 13,5 procent. Någon inbromsning är inte i sikte. Tvärtom spår Försäkringskassan en fortsatt ökning de närmaste åren.
Marie Åsberg är inte särskilt förvånad över situationen. Hon är professor på Karolinska institutet och en av Sveriges ledande stressforskare – och faktiskt den som myntade begreppet utmattningsdepression i början av 2000-talet.
Själv är hon 75 år, och gläder sig åt att hon inte behöver göra karriär i dag.
– Jag förstår inte riktigt hur människor i dag orkar kombinera ett modernt arbetsliv med ett modernt familjeliv. Det är beundransvärt, säger hon.
Var det lättare förr?
– Ja, arbetslivet var inte lika slimmat förr som det är i dag. I dag finns krav om att jobba mycket, det handlar om karriär och pension och är till viss del ingenting man väljer själv.
Kvinnornas successiva intåg på arbetsmarknaden påverkar också stressnivån.
– Klart att kvinnor också ska få göra karriär! Men allt därhemma ska ju fortfarande göras av någon och än i dag gör kvinnor mest på hemmaplan.
Så är det också främst kvinnor som blir utbrända, enligt statistiken. Störst är risken om du jobbar inom vård, skola och omsorg och om du är i 30-årsåldern. Marie Åsberg har i sin forskning visat ett tydligt statistiskt samband mellan nedskärningar inom ett landsting och antalet sjukskrivningar av de vårdanställda några år senare.
– Det tar fyra fem år innan förändringar i personaltätheten slår igenom. Marginalerna blir allt mindre, sedan börjar den ena efter den andra stupa, vilket ju leder till ännu mer belastning på de som är kvar.
Tvärtemot vad man kan tro är det ofta de som klarar stress bäst som till slut går in i väggen, säger Marie Åsberg. De vet att de brukar kunna ta i lite till. Men till slut går det inte längre.
– Forskning visar att det är de mest ambitiösa och empatiska som blir utbrända. Det är hemskt!
Häromdagen läste hon i en av de större morgontidningarna ett tips för att bli effektivare på jobbet: att sätta en timer på 20 minuter och jobba effektivt. Sedan ta en paus någon minut, för att sedan återigen sätta timern. Hon fnyser så det pustar i luren.
– Det är ju omänskligt. Att styras av ett tidtagarur, så funkar vi ju inte!
Att sova ordentligt minskar risken att bli utbränd. Har du sömnproblem – ja, då är det en väckarklocka om att du måste förändra tillvaron och sanera i almanackan. Men kanske skulle vissa må bra av rätt drastiska förändringar, kanske gå ner i tid rejält? undrar jag. Jo absolut, säger Marie Åsberg – men påpekar att det ju ofta kräver att man får ge upp en del av den materiella standard man vant sig vid.
– Men kunde vi komma därhän att inte pengar var så viktigt vore ju det fantastiskt.
Och för den som väl går in i väggen? Ja, då visar forskning att de som sedan klarar sig bäst är de som byter jobb.
Men stressar svenskar så mycket då, i jämförelse med andra?
Ja, vi gör faktiskt det. En undersökning bland 50 000 svenska och europeiska arbetsplatser visar att Sverige toppar stressligan, tätt följt av övriga nordiska länder. I Sverige svarar 74 procent att tidspress är ett arbetsmiljöproblem – det kan jämföras med exempelvis Italiens 21 procent eller Litauens 16 procent. Varför svenskar och andra nordbor upplever mer stress svarar inte studien på. Men att våra länder har slimmade organisationer inom skola och omsorg har experter fört fram som en tänkbar förklaring.
Som om inte det vore nog är svenska föräldrar dessutom mer stressade än andra föräldrar i Europa av att lyckas balansera barn och jobb, enligt en annan studie. Detta trots att vi har en generös föräldraförsäkring och tillgång till såväl förskola som fritids.
Rakhsha Razani, som jag ska träffa, ser den svenska tillvaron delvis utifrån. Hon är född och uppvuxen i Iran, men kom till Sverige för 30 år sedan och jobbar nu som lärare på gymnasieskolan GUC i Uppsala.
Jag blir sen till vårt möte. När jag väl kommer fram till GUC, som jag efter en svettig cykeltur får lära mig har flyttat från Fyrislund till Bolandskolans lokaler, är också Raksha Razani stressad. Hon tittar på klockan; snart måste hon iväg på ett möte. Fotografen har redan varit här och tagit bilder på henne och åkt igen. Han hade bråttom iväg till ett annat jobb.
Vi skrattar åt det ironiska i situationen, men enas om att vi hinner stjälpa i oss varsin kopp kaffe i kafeterian medan vi pratar.
– Det är ju så här det är! säger Rakhsha Razani.
– Men vet du, när jag väntade på dig fick jag helt plötsligt en liten stund över, en sån där stund som man aldrig får. Så då passade jag på att städa skrivbordet. Det var jätteskönt.
Rakhsha Razani upplever att många i Sverige till stor del lever för jobbet. Att våra yrken är en stor del av vår identitet och att många har det så stressigt på jobbet att de inte orkar med något egentligt liv utanför arbetet. Inte hon heller.
– När jag kommer hem är jag helt slut. Som lärare bara springer man mellan arbetsuppgifter. Det är så mycket som läggs på oss, nya små saker hela tiden. Det finns aldrig någon tid att prata med eleverna längre.
När hon hälsar på i Iran upplever hon att människor lever i ett lugnare tempo och har en helt annan ork.
– Också där jobbar många mycket, även kvinnor. Men inte på samma sätt, det är inte samma hets och människor träffas och umgås på kvällar.
Härhemma i Sverige går hon runt med en klump i magen av den ständiga stressen. Ibland kommer hon på sig själv med att ta korta snabba andetag och att sitta och skava bort hud vid nagelbanden.
– Nu i veckan började jag en kurs i stresshantering. Jag har verkligen inte lyckats behålla något iranskt lugn, säger hon och skakar skrattande på huvudet.
Ja, vad är det som gör att många av oss så självklart anpassar oss till samhället och springer med i ett tempo trots att man kanske inte mår bra av det?
Själv har jag funderat över vad som skulle göra livspusslet enklare och vardagen lite mänskligare. Och den här idén skulle vara något av en dröm: Varannan vecka jobbar jag heltid. Då är min man hemmaman, lämnar och hämtar på förskola/skola, städar, handlar, lagar mat, vilar i soffan, tar kanske en joggingrunda i spåret. Nästa vecka jobbar han heltid och jag fixar allt därhemma. Samtidigt som barnen kan få kortare dagar och vi hinner träffas mer.
Låter rätt bra va? Det finns flera praktiska invändningar mot idén, men faktum är att jag inte ens försökt förverkliga den.
Jag ringer Åke Pålshammar, senioruniversitetslektor i psykologi på Uppsala universitet, för att fråga vad det är som gör att vissa människor förändrar sina liv medan de flesta harvar på. Han sitter i sitt röriga arbetsrum i lägenheten i Stabby. Själv har han passerat pensionsåldern, men fortsätter att jobba.
– Ibland tänker jag att jag borde jobba mindre för att få ännu mer tid till barnbarnen. Men samtidigt tycker fortfarande att det är roligt att jobba, man får ju väga saker mot varandra, säger han.
Att bryta upp och göra något helt annat är ofta enklare för den som varit med om något omvälvande eller traumatiskt – kanske blivit utbränd eller varit nära att dö, säger han.
– Då kan man plötsligt stanna upp och inse att livet inte är ändligt, vilket kan leda till en omvärdering. Man inser att såhär vill jag inte leva längre. Man kanske vågar säga upp sig, skaffa får och öppna den där fårfarmen man drömt om.
Men till stor del handlar sannolikheten för att göra betydande förändringar i livet om din personlighet, i kombination med din omgivning. Förenklat: är du en ansvarsfull och samvetsgrann person som tar dina arbetsuppgifter på stort allvar och tycker det är lite läskigt med förändring? Ja, då är du inte den första att bryta upp. Särskilt inte om din strävsamma personlighet förstärkts av en dito uppfostran och du är omgiven av vänner, kolleger och en partner som inte heller kastar sig ut i det okända stup i kvarten.
– Men ju fler i din omgivning som tänker i nya idéer och inte är så fast i sitt tänk, desto större sannolikhet att du blir inspirerad att också bryta upp, säger Åke Pålshammar.
Helena Ståhls familj och vänner blev chockade. Helena – utbränd? Hon som var så ung, duktig och vältränad.
– Själv blev jag också skraj. Jag började utvärdera vad jag egentligen la min tid och energi på. Jag insåg ju att jag inte kunde fortsätta som jag gjort.
Helena Ståhl hade redan tidigare upptäckt yoga, men kände nu att det var mycket mer yoga hon behövde. Hon gick kurser och började leda yogapass. Efter en tid bytte hon arbete och fick en tjänst som inte krävde lika mycket av henne. För snart fyra år sedan sa hon upp sig för att på heltid satsa på sitt eget företag Landet Yoga.
– Jag ville ha frihet och flexibilitet. Och så ville jag jobba för att hjälpa människor till bättre hälsa genom att lära ut det som funkade så bra för mig.
Men det här med att prestera, hur hanterar du det nu?
– Jag är fortfarande väldigt mån om att det jag gör ska hålla hög kvalitet, men jag bestämmer mig för att nu räcker det, att det här blir jättebra – i stället för att ägna massor av energi åt sådant som andra troligen ändå inte skulle märka.
Efter utbrändheten har Helena Ståhl mycket bättre koll på kroppens signaler. Ett par gånger har hon känt den där urlakande tröttheten hon ofta kände förr.
– Då tänker jag bara NEJ. Och så stryker jag allt i almanackan i några dagar och ser till att vila, vila, vila.
Det rasslar i gruset när en cyklist åker förbi utanför fönstret. Annars är det lugnt och stilla här på ShenDao Hälsocenter i centrala Uppsala, där vi träffas. Här har Helena Ståhl en del av sina yogaklasser. I jobbet träffar hon många som tycks leva ungefär det liv hon själv levde förr.
– Vissa säger att de gillar sina jobb, men upplever att de inte hinner med allt det andra som de egentligen tycker är livet. En del säger att det är ju så det är. Men det måste inte vara så.
Helena Ståhl råder den som känner att livet snurrar på lite för fort att sätta sig ner och utvärdera tillvaron. Vad vill man ha mer av, mindre av och inte alls? Och sedan agera utifrån det. Att skriva sådana listor var en av hennes strategier för att må bättre.
– För en del kan det räcka med mindre förändringar, som att avsätta ett par timmar i veckan till den egna hälsan. För andra kanske det krävs att man byter jobb eller bryter upp från en relation för att kunna må bra.
Som Helena Ståhl säger precis innan vi skiljs åt: det är viktigt att påminna sig om att man själv är ansvarig för sitt liv.