Det ofattbara förstärks av att en massa andra cyklar står kvar som om ingenting hänt. Det är som att bli dumpad och ensam tvingas gå hem i mörkret.
Den första som jag blev bestulen på var en gammal svart damcykel med rund ram. Vi hade haft ett förhållande i nästan 30 år och slitits ikapp under åren. När den försvann bestämde jag mig en riktigt skönhet. Gul och sprillans ny av fint märke. Det var jag värd! Men skönheten försvann innan vi ens lärt känna varandra.
Sen slog jag till på en babyblå - nästan lika fin - med navgenerator och dubbla lås i cykelbutiken. Men den stals också.
Fast lite uppiggande var det allt när polisen ringde och berättade att de haffat cykeltjuven. Så kom den blå hem igen och lyckan var total. Men underbart är kort, den stals en andra gång.
Inga fler färggranna cyklar för min del, nästa blev en diskret, ny svart. Som också blev stulen kvickt som ögat.
Under ett och ett halvt års tid har jag blivit bestulen på fyra cyklar, varav en begagnad och övriga nya. Det har trots hemförsäkring kostat mig tusentals kronor och många saknadens tårar.
Nu har jag skaffat en begagnad 50-tals hoj och varje gång jag ser den stå i stället där jag ställde den blir jag lika förvånad.