Det är Klaverens Hus som lämnat Söderhamns kommun och transporterat merparten av sina samlingar till ett väldigt magasin i Karlholm. Runt knuten pågår det bullrande förarbetet som ska ge Karlholm en ny strandlinje. I ett av magasinen är det sprödare toner. Där samsas nu flera hundra pianon med några vinterförvarade båtar, en släpvagnsförsäljare och flera andra småföretag.
– Det känns som att vi kommit hem.
Det säger Eva Helenius, ordförande i föreningen Klaverens Hus. Hon har varit med sedan den bildades 1998 och är engagerad i att bevara svensk klaverhistoria sedan slutet på 1970-talet.
Att själv spela piano och ha doktorerat på en avhandling om svenskt klavikordbygge är naturligtvis passande grundelement för en person vars forskar- och föreningsgärning handlar både om instrument, musik, musicerande och industrihistoria.
– Instrumenten bär på information som vi inte kan få någon annanstans, säger hon och ser tillbaka till tiden för föreningens bildande.
– Det var i kanten på den stora pianodöden i Europa. 1987 la de sista fabrikerna ner i Sverige, så när vi började fanns det fortfarande några kvar.
Arbetet med att tillvarata minnen har hittills lett till en imponerande samling av pianon, flyglar och orglar, varav i dagsläget ungefär två tredjedelar eller omkring 350 står i Karlholm. Ett fåtal har redan fått en prydlig finhörna. De flesta väntar på genomgång av varsam hand, uppställning och i den mån de är spelbara även goda pianofingrar.
– Truckföraren är guld värd, säger Eva Helenius och syftar på en av sina första hjälpredor på plats. Fler räknar hon med att det ska bli i det nya Klaverens Hus, som kan dra nytta av både finsnickare, pianostämmare och andra specialister.
Besökare ska det också bli.
– Vi kan dra besökare från hela världen. Jag drömmer om en utställningslokal där man kan parallellköra industrihistoria och musik, säger Eva Helenius.
Hon talar entusiastiskt om de gamla instrumentens egenskaper. Endast genom dem kan vi få höra musiken precis som Schubert tänkt sig och de ger musikelever och yrkesmusiker unika övningsmöjligheter.
– Det räcker inte med Steinwayteknik. Och Beethovens pedalanvisningar i Månskenssonaten går inte att följa på ett modernt instrument. Det grötar bara ihop sig, säger hon.
De gamla instrumenten låter annorlunda, varför dåtida kompositörer även skrev annorlunda. Så att få chansen att spela på gamla instrument är mycket värdefullt både för verksamma pianister och organister och för musiker under utbildning. Att samla och vårda ett klaverens hus ligger enligt Eva Helenius också helt rätt i den moderna, elektroniska och digitala tiden:
– Det finns ett sug efter autenticitet, säger hon.
Vad Klaverens hus kan bli får framtiden utvisa. Klart är samlingarna nu landat i lokaler med reglerat klimat och bra luftfuktighet och att Tierps kommun fått ett nytt besöksmål. Och känslan av att Klaverens hus "kommit hem", förstärks av det faktum att de nu samsas med unik industrihistoria kopplat till trä- och järnhantering, råvaror och hantverkskunnande som var en förutsättning för att bygga instrument.
Där kan Månskenssonaten nu avnjutas så som Beethoven avsåg när den skrevs 1801, när museet kommit i ordning kanske både vid levande pianoaftnar och från något av samlingens säregna självspelande instrument, som bara de utgör en hel, egen avdelning i det väldiga pianohavet.