Det är torsdagsförmiddag och i danssalen på Eric Sahlström institutet i Tobo hörs ljudet av klackar som taktfast sätts i golvet till tonerna av nyckelharpsmusik.
Folkdanseleverna står i en cirkel och övar olika rytmer. Efter ett tag byts en låt mot en ny, dansarna delar upp sig i par och går över till slängpolska. På ett blädderblock står dagens schema uppskrivet, förutom slängpolska är det bodapolska som gäller under förmiddagens övningar. Det blir dags för en paus. Annelie Johansson lösgör sig från gruppen, pustar ut och tar ett par klunkar vatten.
– Det är häftigt det som sker i stunden, när man får impulser av musiken eller av danspartnern. Man bygger upp dansen tillsammans med spelmännen och den man dansar med, då kan det bli att man tar i mer och mer, säger hon som förklaring till det intensiva stampandet.
Hon är inne på andra halvan av den ettåriga folkdansutbildningen i Tobo. Dansskorna har hunnit bli rejält avskavda vid tårna efter att ha hängt med i över tio år.
– Dags att köpa ett par nya, de slits snabbt när man dansar så intensivt som vi gör, konstaterar hon efter att ha slängt ett öga på fötterna.
Folkdansen upptäckte hon under tiden på Mora folkhögskola, där det arrangerades dans i bystugan en gång i veckan. Några år senare gick hon under ett år en utbildning i folkdans på Väddö folkhögskola.
– Det var något jag fastnade för med folkdansen. Jag såg en dansföreställning där dansarna var så samspelta, de hade total närvaro och jag kände att det där vill jag uppleva.
Annelie Johansson menar att det finns mycket suggestivt och kommunikativt i folkdansen och att den också är fysiskt utmanande.
– Folk i allmänhet tänker oftast på olika dansformer som polskor eller schottis, men vi gör så mycket mer. Här fokuserar vi på danstekniken och musikupplevelsen och lär oss dansformerna utifrån det perspektivet. Som nu när vi jobbar med slängpolskan till exempel, då tränar vi koordination och musikuppfattning med rytmerna och så tränar vi rotationsteknik på fläck med slängpolskeomdansningen.
Nu för tiden har den folkdansutbildning hon tidigare gick på Väddö flyttat till Eric Sahlström institutet. I somras bestämde hon sig att det var dags att återigen få dansa på heltid.
– Jag har jobbat som chefsträdgårdsmästare i Värmland under ett par år. Man blir splittrad av att vara chef och jag kände att jag ville komma tillbaka och bara fokusera på mig själv, då sökte jag till utbildningen på nytt, berättar hon.
Utbildningen är ettårig och innehåller förutom dansundervisning även metodik, för att eleverna ska kunna jobba som danspedagoger. För Annelie Johansson handlar folkdansen mycket om samspelet med sin danspartner och med musikerna, även det sociala spelar stor roll.
– Dansen blir som en livsstil. Jag har mycket av mitt sociala liv i folkmusikvärlden och åker ofta till Stallet i Stockholm och även hem till Sunne i Värmland för att dansa.
Vad som kommer att hända efter utbildningen vet hon inte riktigt än. Hon är sugen på att jobba som danspedagog, även om det inte blir på heltid, men fortsätta dansa kommer hon garanterat att göra.
– Jag känner aldrig att jag tröttnar på dansen, utan hittar ständigt nya utmaningar som motiverar. Att dansa är väldigt naket och öppet, du tvingas se så mycket av dig själv, det är en viktig del, säger hon och försvinner in i övningslokalen för att ansluta till resten av klassen.