Det framgår av yttranden till mark- och miljödomstolen.
Kärnavfallsrådet, som är ett oberoende tvärvetenskapligt råd till regeringen, skriver att det finns flera frågor som fortfarande är ofullständigt besvarade vilket gör det omöjligt att säga om ansökan uppfyller lagens krav och kan godtas.
Rådet nämner oklarheter kring kopparkapselns integritet; man saknar en validerad krypmodell som ska visa påverkan av olika belastningar och påpekar dessutom att ny forskning visar samband mellan gammastrålning och förhöjd kopparkorrosion. Fortsatt forskning bör även innefatta vätets roll i olika mekanismer av kopparkorrosion och kapselns krypning, skriver Kärnavfallsrådet.
Även frågor kring bufferten med bentonitlera är problematiska, och risk finns enligt rådet att en ojämn vattentillförsel ger lokala belastningar som kan orsaka skador på kopparkapseln. Kärnavfallsrådet anser också att SKB:s redovisning av alternativa slutförvarsmetoder inte är fullgod. ”Framförallt vill rådet betona att redovisningen av djupa borrhål är ofullständig i flera avseenden” skriver rådet som anser att det är ”märkligt” att SKB bestrider vissa yrkanden på komplettering.
Två grupper av KTH-forskare riktar också kritik mot SKB:s ansökan och menar att den inte ska ges tillåtlighet. ”Med de korrosionstekniska brister KBS-3-metoden uppvisar i nuläget så kan man uppskatta att majoriteten av kopparkapslarna kommer att kollapsa redan inom 1 000 år” skriver Peter Szakálos, Anders Rosengren, Seshadri Seetharaman och Christofer Leygraf som också menar att den mest ansvarsfulla metoden att ta hand om kärnavfallet innebär att använda det som bränsle i framtidens kärnkraftverk. Det skulle enligt forskarna ge ett framtida avfall som är farligt i 500 till 1 000 år.
Per Claesson som är professor i ytkemi och Jinshan Pan, professor i korrosionsvetenskap, båda på KTH, yrkar på att tillstånd inte ska ges. ”Motivet för detta är att korrosionshastigheten för koppar under slutförvarsförhållanden inte utom rimligt tvivel har kunnat visas vara tillräckligt låg för säker slutförvaring i hundratusen år”. Forskarna lyfter fram vetenskapliga publikationer som ger stöd för att koppar korroderar i kontakt med rent, syrgasfritt vatten och menar att den pågående diskussionen om saken är ett avgörande skäl för att inte ge tillstånd. Man lyfter även frågan om hur den radioaktiva strålningen från det högaktiva kärnbränslet påverkar kopparkorrosionen.
Roland Pusch, professor emeritus vid Luleå tekniska universitet, ser flera brister med SKB:s koncept. Han nämner bland annat bristande stabilitet hos hål och tunnlar när temperaturen ökar till följd av värmen från kapslarna, kraftigt ökad genomsläpplighet av grundvatten efterhand och höga bergspänningar i Forsmark som kan ge kontinuerliga strömningsvägar i tunnlarnas golv. ”Konceptet är i det avseendet riskabelt och inte ingenjörsmässigt” skriver Roland Pusch som också ser risker med stelhet hos bentonitleran med förlust av svällbarhet och självläkningsförmåga på grund av höga temperaturskillnader mellan kapselyta och bergvägg. Han ser flera fördelar med Oskarshamnsområdet jämfört med Forsmark och menar att kärnbränslebolagets val av Forsmark skett för tidigt.
Även Naturskyddsföreningen och MKG, Miljörörelsens kärnavfallsgranskning, ser en betydande risk att slutförvaret börjar läcka inom tusen år. De har länge drivit på för att alternativet med djupa borrhål, flera kilometer under jord, ska utredas parallellt av SKB.
– När det finns en så stor vetenskaplig osäkerhet om lösningen med kopparkapslar kommer att fungera måste försiktighetsprincipen användas och ansökan ska inte godkännas, säger Svante Axelsson som är Naturskyddsföreningens generalsekreterare.